I'm sick!

I've been infected with infatuation.
I've been drenched by fantasies and daydreams.
I see the beauty in everything.
I feel the pain of everyone.
The fever causes my cheeks to blush.
The lack of nutrition causes my hands to shake.
The cure is out of reach so my mind keeps on spitting words that my lips can't form.
I've been infected with infatuation.

Get enough

Words don't cover it.
Nobody sings about it.
Crying over it is shameful.
It hurts like any other cut.
Anger adopts it.
Fear confirms it.
You can't keep it nor can you get rid of it.

When disappointment strikes there's nothing you can say about it, you can't even find a song to say it for you.
Don't you dare cry over getting disappointed, you should be ashamed, since you're the one who created it; with all your foolish expectations.
Why are you mad about being hurt? It is just as bad as you feared it would be and there's nothing you can do to get rid of it, disappointment is like an infection and the only pill you can take against it is the one called: enough.

Get enough.

Second guessing

I keep on second guessing myself. Wondering, pondering, asking where did I lose track?
If I'm in lead, how the hell did I miss out on the truth.
Who am I to create a fiction built upon nothing else than perception.
Perceptions based on wishful thinking.
I keep on second guessing myself, screamingly questioning why I didn't leave it when I thought it was left.
I keep on second guessing, madly asking why the truth isn't a solution, is there even one?

To be able to second guess one must be aware of another option, an option I failed to comprehend.

So I keep on second guessing.

Incomparable

When you wish you could take something back it's often because you did the right thing but you didn't get what you wanted.
You can't.
No one can.
Always getting what you want would twist the universe, spin the energy, toss the natures laws around and leave you upside down.

Still the longing for time traveling remains and all you can do is wait for it to be forgotten.
But you know.
Everybody knows.
Nobody forgets.
Everyone remembers.

The longing gets suffocating, the burden gets to heavy for anyone to carry and the wishing gets to loud for anyone to even listen.

Incomparable.

Black heart

I had set the wind on fire, I couldn't stand it carrying your name.
I cried in shame as I watched the ashes travel into the deepest oceans that I had poisoned, I couldn't stand the intimacy you shared with water. 
I planted sorrow into the soil, buried it deep and weeped as I watched everything wither, all because you relied on its crops.
As I fell apart and faded away with the world I had destroyed, I realized that I was the one that had you now and yet there was nothing left. 
I had killed us both.

There's no one.

I've made mistakes with a clear mind just to learn what I already knew.
I've chased after the unknown just to find what I never wanted nor needed.
I've lied to myself even though I could read the truth every time I looked in the mirror.
I've put up stop signs with the knowledge of not wanting to just for the sake of it.
I've ignored the only sanity I had because I let fear conquer.
I've let fear conquer with a clear mind, let it lead me to what I didn't want nor needed, even though I could se the truth in the mirror, just for the sake of it.

There's no one.

I blame me.

Gaze

Blast me up into space,
leave me in the void.
Drown me in the bluest water,
leave me on the bottom.
Throw me out of a plane,
leave me helpless amongst clouds.
Still nothing compares to the prison of your gaze.

You

All I see is you.
I see your lips move, the awareness of you speaking strikes me, but all I am capable of doing is to see: you.
My hearing is useless, my mind goes blank, there's nothing surrounding us.
I feel nothing
I've gone completely numb
'cause all I see, all I know is: you.

A five minutes project

Nevermind the scrambled words. Feelings always find their own way of saying. Nothing is more enlightening than the unspoken thought. When ever or where ever; what you see is what you feel, not necessarily created in that order. What your thoughts tell you to see is what your heart has already felt. You dream, think, eat, act, walk, work even live the way you were taught by emotions. Emotions arise from experience. In order to get something new, you'll have to force your entire being into doing what has never been felt.

[Posted with iBlogger from my iPhone]

Do what you know

I speak the truth, that's the only thing I know and feel. I lay action on the recipients shoulders. I know nothing about doing but I know everything about feeling.

[Posted with iBlogger from my iPhone]

Forgive me.

I wrote it down, a word for every heartbeat. A heartbeat for every memory.
Memories are said to be a reminder of what used to be.
But what are they when what used to be isn't what it should have been because I didn't play my part?
What are memories then, other than a painful reminder of how blind one can be?
So I wrote it down, every event that I misinterpreted, every word that I didn't understand, every time I pushed you away. For every word that was written another one was whispered; I'm sorry.

Yesterday remains as it was left, today is what we make of it, tomorrow is what we created today.

Today we can create a tomorrow that should have been yesterday. 

Now I know what I've should have known, I'm sorry.

Forgive me.

Words r 4 the blind

I wish I never learned to speak. Words are worn out, repeated and eventually even the sincerest words loose their meaning.

I wish I only learned the language of eyes. There is nothing that can be hidden in that mystic speech. Eyes always tell the truth, eyes speak about what the mouth tries to hide. The beauty of it all is that the eyes choose who is worthy of our inner. That is something that not even our mighty mind can control.

No wonder that the mouth claims that "eyes are the window to our soul" is a cliché. Even the most righteous being would envy pure communication.

"just one look"

[Posted with iBlogger from my iPhone]

I had a dream!

For about 5 years ago I had a dream. Not a Martin Luther King kind of dream, but still a dream that has marked my vision of love.

A couple walking, hand in hand on the beach has turned into the symbol of love. 

Some say a dream is just wishful thinking. But what do they say about a stranger describing your dream in details without knowing and even telling you who plays each part? 

Without going into explanations that some can't grasp; listen to that inner voice! Trying to ignore it may cause repeated dreams. 

Dreams are your inner voices way of showing you what you won't hear.

  

Bekräftelse

Vad är det som gör att vi ständigt jagar bekräftelse?
Oberoende av hur säkra vi är på vår sak, så ska allt bekräftas.

Fastän vi har svaren framför oss, fastän intuitionen ropar, fastän alla runt omkring ser, så ska vi ändå ha allt bekräftat innan vi handlar.

Är det vår rädsla för att ha fel?

Är det vår rädsla för att bli utdömda?

Är vi så beroende av vår omgivning att även de tydligaste svaren och de självklaraste lösningarna bara lyckas snudda vid vårt medvetande, för att sedan ligga och gnaga i väntan på bekräftelsen?!

OM vi skulle få för oss att handla utan bekräftelse så är det värsta som kan hända, rent logiskt att vi har fel.
Vad gör man när man har fel? Ber om ursäkt och går vidare!

Varför ska det då vara så irriterande svårt?

"Stop trying to look beyond now, try looking straight ahead"

What's a question mark worth without an answer?

Why fight it, when it's bound to happen?
It's said that the writing's on the wall, still we keep on suffocating that inner voice that forces us to face facts.

How come sorting out your inner means hiding your surface?
When that subtle voice turns into a screaming, tearing up the contents of whats been stacked way down, we show of a surface telling the spectators; everything's fine.

Why is taking a chance and being crazy synonymies?
"You gotta do what you gotta do" a common knowledge. Yet we're scared of being judged as soon as we start sorting out everything that our inner has been telling us. "God forbid going against the norms"

Only god can judge my rise and falls.
A wrong is never a wrong until I give up.
I know my ways and what's needed.
I'll be waiting at the threshold until norms are rearranged and I'm invited.

See you on the opposite side of normal...

I'm a go getta

So the world's a bitch....

Lögner, falskhet, egoism, ignorans och avsaknad av empati är det största hotet mot vår planet. OM jorden går under 2012 så är det på grund av någon av dessa faktorer, eller alla i en enda förödande symbios.

Jag kunde inte brytt mig mindre.
Vill jag att mina barn ska växa upp bland dessa hot mot mänskligheten? - Nej.
Vill jag fortsätta läsa om världens orättvisor som blir fler och mer intensiva för var dag som går? - Nej.

Vem är vem?
Vem vill vad?
Vem kan göra vad?

It really aint that important, or so it seems.

Huvudsakliga frågan, huvudbryet på denna gudsförgätna plats och vad som verkar vara mänsklighetens största undran;
- MEN JAG DÅ?

Hur kan man ägna sina dagar åt så mycket egoism och ignorans när det finns så mycket nytta man kan åstadkomma om man hade spenderat den energin på att komma underfund med vad man själv kan göra istället för att gnälla som en 2åring?!

Polisen brukar våld.
Staten är korrupt.
Illuminati styr världen.

Common knowledge. Ändå spenderar merparten av befolkningen sin tid på att förtränga och idiotförklara det logiska och tydliga. Jag undrar hur många som förstått betydelsen av; den hund som skäller.....

I don't give a fuck about what them haters want, all I want is them haters gone.

Slice me up, cut me open, you aint got shit on me, Im not stoppin until I've won.
Send your lions on my flock, they'll be wishin they never thought of darkness.
For the love of my own there's nothin I wouldn't do.
So them haters want us gone? I couldn't care less.
I got my mind connected to the almighty, there's no such thing as an intended wrong.
I'm driven by the love for the right.
Al them haters got is their envy.
So you think we're alike?
The only time I turn green is when I puke over yall.

I don't give a fuck about what them haters want, all I want is them haters gone.

"I'm no quita, cuz I'm a go getta"

Time to say I'm sorry

Jag har aldrig haft problem med att be om ursäkt när jag gjort fel. Men jag har aldrig preciserat mina ursäkter. Jag har antagit att personen i fråga förstått vad jag bett om ursäkt för.

Även om jag inte vaknar imorgon så kan jag inte klaga. Jag har fler rikedomar än den person med mest kapital på denna jord, men jag har aldrig varit tydlig med mina förlåt till dem som förtjänat det. Det kommer en tid då man inser att nuet är det soom verkligen betyder något. Igår har varit och vem vet vad imorgon kommer och vad den i sådana fall frambringar? Det enda jag vet är att det nu är "time to say I'm sorry"

Till min älskade mor: Jag menade inte ett ord av den mening som blev en lögn. Du har aldrig varit en dålig mamma. Du har alltid funnits vid min sida, hur fel du än har tyckt att det var, det tackar jag dig för. Trots alla hårda ord som växlats så har du alltid låtit mig begå mina misstag själv, det tackar jag dig för. Du har alltid stått för dina orubbliga synpunkter, men aldrig kritiserat mina som ofta varit raka motsatsen, det tackar jag dig för. Jag är ledsen för att jag stötte bort dig när du bara ville mitt bästa, jag är ledsen för att jag skyllde mina brister på dig, jag är ledsen för att jag inte fanns där för dig när du grät. Av allt som utgör mig; Förlåt.

Till min älskade far: Du hade rätt. Jag är ledsen för att jag försökte "dum" förklara dig, när jag önskar att jag hade hälften av din visdom. Det finns inget du hade kunnat göra annorlunda, du har verkligen gjort allt, och mer därtill. Jag är ledsen för att jag anklagade dig för att göra mig illa när allt du gjorde var att kämpa för mitt bästa. Jag är ledsen att jag inte kramade dig när du talade om att jag alltid var välkommen. Jag är ledsen för min idiotiska kommentar när ni ordnade en födelsedagsfest som jag sedan lämnade. Jag är ledsen för att jag inte såg hur lika vi var tidigare. Av allt som utgör mig; Förlåt.

Jag är ledsen för all otacksamhet jag visat och för alla gånger jag fått er att undra om jag hatar er och vad ni gjort för fel. Ni har inte gjort något fel och jag hade aldrig kunnat hata er, jag är ni, jag avgudar och älskar er.

Till min älskade bror: Jag är ledsen att jag inte fanns där när du behövde mig som mest. Jag är ledsen för jag fick dig att tro att det finns något som är viktigare än dig, det gör det inte. Jag är ledsen för att jag lät dig bära tyngden. Jag är ledsen för att jag lärde dig ljuga. Av allt som utgör mig; Förlåt. Vad som än sker så är du alltid min ögonsten och jag älskar dig.

Till min Duse: Jag är ledsen att jag inte fanns där när du slog i botten. Jag är ledsen att jag inte hade en aning om vad som skedde i ditt liv. Jag är ledsen för allt jag missat. Av allt som utgör mig: Förlåt. Until the sladd do us part.

Till min bästis: Jag är ledsen för jag inte lyssnade. Jag är ledsen för att jag inte förstod att dit "hot" som du aldrig verkställde. Jag är ledsen för att jag inte fanns där så som du funnits där för mig under alla år. Jag är ledsen för att jag valde bort dig trots att du aldrig tvingade mig att välja. Jag är ledsen för att jag inte följde med på resan, jag är ledsen för att jag trodde att sova med mobilen under kudden skulle räcka, jag är ledsen för att jag inte såg vilken idiot jag var. Du har alltid funnits där för mig så som jag aldrig har funnits där för dig. Jag hoppas att jag en dag kan återgälda allt du gjort för mig. Tack för att du aldrig har använt det mot mig. Av allt som utgör mig: Förlåt.

Till min prinsessa: Jag är ledsen att jag lämnade dig när du behövde en vän. Jag är ledsen att du fick gå igenom smärtan ensam. Jag är ledsen för att jag inte stannade upp för att tala om hur fel situation du hade försatt dig i. Jag är ledsen för att jag ringde tillbaka en gång i halvåret. Av allt som utgör mig: Förlåt.

Push it to the limit.

Jag tar tillbaka mitt påstående att vi alla har en gräns. I alla fall när jag pratar om psykiska gränser. Det finns inga gränser för hur långt (fram eller bak) vårt psyke kan ta oss. Vi klarar bokstavligen av ALLT.

Hur klarar människor sig från trauman som vi inte ens hade kunnat tänka oss i den vildaste fantasin. Hur kommer det sig att en person som förlorat precis allt i sitt liv ändå lyckas behålla ett leende och fortsätter kämpa? Varför stannar man kvar i ett förhållande där man utsätts för misshandel? I båda fallen handlar det om historia. En har lärt sig släppa historien och den andra lever kvar i dåtid, då allt var bättre.

Vi måste lära oss leva i nuet. Historia är dåtid, det ligger bakåt.
Vem vill gå bakåt när igår inte finns idag?

Nederlag

Varför går vi ständigt runt med rädsla för att misslyckas? Rädsla för att inte vara bra nog? När så många av oss har misslyckats men ändå rest sig upp och provat igen eller helt enkelt förstått att det inte fungerar och på så vis hittat styrkan till att ge sig på något nytt.

Vem sätter standarden för vad som är ett misslyckande och vad som klassas som framgång?
Det är alltid lätt att påstå att det är samhället, omgivning. Hur logiskt låter det?
Det finns inga måsten förutom två.

1. Man måste dö.
2. Måsten som vi själva satt upp som val och mål. Antingen för att vi tror att det behagar någon annan eller för att vi tror att det är det vi vill.

Gud ska veta att jag har gjort enorma fel, men jag har inte misslyckats, jag har lärt mig. Varför är det då så svårt att ta vara på lärdomen istället för att ständigt bära på en rädsla för att göra om samma fel?!

Vi är vår största och enda bödel.
Det finns inga misslyckanden, bara läxor.

The sky's the limit

Är det inte helt otroligt, eller fantastiskt eller häpnadsväckande?

Själen.

Tänk er den värsta möjliga smärtan. En sådan smärta som får oss att utbrista: det gör ont ända in i själen, en sådan smärta som får oss att önska att morgondagen inte kom och att nuet var igår. Vi knäböjer hellre än att behöva stå raka i ryggen med tyngden på axlarna.

Tänk er sen hur många gånger vi känner så och tar oss ur det. Gud vet hur många gånger till vi kommer känna den känslan för de flesta av oss gör det igen och igen och igen.

Är det då inte häpnadsväckande hur mycket smärta vår själ tål?

Om vi nu har levt flera liv, vilket jag tror vi har, så har vår själ säkerligen känt outhärdlig smärta i alla dess former förr och trots alla smällar den fått och får ta, så ger den sig ut.... IGEN!

Om det är något vi måste lära oss och verkligen tro på så är det att vi är så mycket starkare än vad vi någonsin kan tro. Oberoende av hur många slag vår själ mottar så är den alltid redo.
Det är inte mer än rättvist att vi behandlar vår egen och andra själar med respekt, för de är beundransvärda och det är inte mer än rättvist att vi gör oss av med allt skit som rotar sig in och hamrar spikar i vår själ.

Face your strength, only the sky's the limit.