Ibland önskar man verkligen att man var barn igen.
Slapp alla bekymmer, slapp tänka. Jag absolut älskar barns spontanitet och ärlighet, det är verkligen sorgligt att de äldre ofta underskattar ett barns mentalitet. Där finns så otroligt mycket att hämta och lära.
Förhoppningsvis så kan kan många tänka på sin barndom och minnas den villkorslösa kärleken, de lekfulla vardagarna och bekymmerslösa nätterna. Förhoppningsvis kan många minnas värmen i en kram, att bli nerbäddad av föräldrarna och naturligtvis... dansa med pappa!
Luther Vandross fångar ett barnminne bäst i dance with my father. Lyssna och njut!
Malmoe city the city I love? Ain't nothin' wrong with tha city but the people sure need some help!
Jag är den jag är. Take it or leave it. Jag är barnslig, snackar för mycket, hyperaktiv och envis som en åsna. Men.... that's me!
Jag kan bli irriterad på mig själv när jag är alla nämnda saker, jag försöker tänka på det för ibland har faktiskt någon annan än jag rätt. (Ja så envis kan jag vara)
Jag försöker alltid vara positiv och jag tycker synd om allt och alla. Jag har mina negativa och hatiska perioder, det både hörs och syns. And I'm sorry. Men... that's me!
Ja det finns personer jag inte tycker så jätte mycket om, men jag försöker i alla fall pressa fram ett; hej, hur är det. Vi är trots allt alla människor ett hej betyder inte: vill du va min bästa vän eller jag älskar dig. Ja det finns personer som absolut inte förtjänar min respekt, dessa tittar jag inte ens på, like it or not.... that's me!
Jag hatar att komma försent, är alltid för tidig, vilket kan stressa min omgivning. Ber om ursäkt, men hey.... that's me!
Jag kan vara extremt ärlig och kläcka ur mig saker jag kanske inte borde sagt, särskilt inte till en främling, men, men, som sagt.... that's me!
Jag älskar min familj och mina vänner de kommer alltid prioriteras, i ALLA situationer, vare sig det passar berörda parter eller inte... sån är jag!
Så när jag har klarlagt det kan jag kort förklara varför jag skriver om hur och vad jag är när jag alltid påpekat att denna blogg inte kommer handla om mitt ointressanta liv. Detta inlägg handlar inte om mitt ointressanta liv. Detta inlägg handlar om att det inte rör mig i ryggen vad folk tycker, tänker och pratar om mig. Hade detta missnöje med min personlighet uttrykts i ansiktet på mig så hade personen i fråga fått en high five och enorm respekt. Vi går faktiskt inte ihop med alla människor och vi kan inte tycka om alla människor. Det är fakta som alla bör acceptera.
Vad en människa inte ska behöva acceptera och vad jag absolut inte accepterar är när folk snackar bakom ryggen och sen låtsas som inget. Det kan driva mig till vansinne. Varför går folk runt och spekullerar och snackar skit om varför en person sagt eller gjort en viss sak istället för att säga:
- Men vänta lite, varför sa/gjorde du så? Jag gillar inte det/tycker det var dåligt gjort osv.
Personen får en chans att förklara. antigen är det hela ett missförstånd, inte korrekt eller så visar det sig att; Nej jag klarar inte av den här människan. Då informerar man om det så slipper man gå och störa sig och personen slipper vara utsatt för dolt skitsnack!
För hur många av oss känner inte igen skitsnack? Det kanske inte alltid hörs men det syns. Jag uppmanar alla som vet till 100% att en person står och snackar skit om en själv, gå fram och fråga vad problemet är. Tro mig det är helt underbart när en uppblåst människa blir högröd i ansiktet, stammar och uttrycker: vaddå? Vad har jag sagt. UNDERBART!
Snacka vad ni vill snacka om en person när den inte är där, så länge ni kan säga det i personens sällskap också.
Jag tror många av oss glömmer bort att vi går igenom livet som lärare och elever.
Vi lär oss av situationer, människor, intryck, ja i princip allt. Så pass medvetna är vi nog alla.
En sak vi dock tenderar att förtränga är att vi även går runt som lärare, vårt beteende, saker vi säger och gör, påverkar vår omgivning även om det inte är något vi går runt och tänker på.
Det finns alltid någon vi påverkar med vår personlighet, det finns alltid någon som kommer ta efter och det finns alltid någon som kommer ogilla oss. Vad folk tycker om oss är mindre viktigt, eller inte viktigt alls rättare sagt. Det viktigaste är hur vi påverkar människor.
För även om vi gillar det eller inte så har vi faktiskt ett ansvar gentemot vår omgivning. Vad vill vi att folk ska lära av oss? Hur vill vi bli ihågkomna?
Det är ingen klyscha när man säger: behandla andra som du själv vill bli behandlad. Man hade lika bra kunnat säga bete dig som du vill att andra ska bete sig.
En förälder sätter nivån för hur barnet kommer bete sig, omedvetet sätter vår omgivning nivån för vårt beteende.
Hade vi alla, lite då och då, tänkt på vad det är vi förmedlar så, kanske, hade denna stad/planet varit en trevligare plats att vistas i/på.
Som ett antal vet så har jag varit extremt stressad och vilsen de sista två månaderna, ja mer än vanligt. Jag är konstant sjuk och trött. Hur mycket jag än sover och "vilar" så är jag ändå trött! Jag kan inte gå och träna eftersom jag konstant är sjuk, går på antibiotika just nu, vilket bara förvärrar situationen. Mitt dilemma är dock inte att jag behöver vila eller att jag konstant är trött.
Mitt dilemma är; hur reparerar jag mig själv? Hur gör jag det utan att tära på mina närstående?
Jag vet att min omgivning är förstående men helt ärligt, hur många kompisar orkar med någon som ständigt säger; nej jag kan inte jag mår inte bra eller nej jag orkar inte jag är trött. Förr eller senare så kommer de känna att jag bara ringer när det passar mig, att vi bara umgås när det passar mig. Det är definitivt inte min mening. Hur gör man?? Hur fortsätter man leva sitt liv som berikas av närstående utan att såra dem när man inte ens kan ta hand om sig själv längre?
Jag har väldigt svårt för att finnas till när jag knappt vet vad jag heter. Det är hemskt och höra vad en vän pratar om men inte förstå för man är så körd i huvudet.
Jag vet att jag alltid har haft prestationsångest och höga krav på mig själv, jag vet att jag skapat stressen själv. Men vad gör man när man är van vid att vara på ett sätt och ens omgivning är van vid att man är på ett sätt?
Det sista jag vill är att uppfattas som nonchalant eller egoistisk det är det sista jag är. Hur fan gör man?!
Det är verkligen sinnessjukt hur nästintill en hel generation kan förstöra en stad.
Var man än går finns dom där! Dom där högfärdiga, spydiga, irriterande människorna som tror dom är allsmäktiga.
Att man inte ens kan gå på bio i lugn och ro är inte ens lite logiskt. En kille från Göteborg frågade mig på ett ute ställe här i Malmö hur det kommer sig att alla är så fientliga. Jag hade inget svar. Även jag är fientlig. Väldigt sällan tillåter jag en främmande tilltala mig, i vanliga fall snäser jag eller ber dom fara och flyga. Tydligen är det fler som känner av spänningarna i luften som kommer från allas vilja att hävda sig.
Hade alla bara stått för deras vilja och varit ärliga mot sig själv så hade allt varit så mycket lättare än att gå runt och försöka hitta möjligheter till att ständigt hävda sig och passa in i den självskapta profilen. Det som är extremt komiskt är att alla kastar ordet respekt höger och vänster, men ingen tycks förstå innebörden. Ger man respekt, får man respekt. Rädsla är inte respekt. Hur svårt ska det vara?
Jag undrar verkligen varifrån detta fenomen kommer. Någon som vet?
