Today, this day, just a few minutes ago, I had my breakthrough....
För lite mer än två år sedan, då jag var svagare än någonsin svor jag i min ensamhet att aldrig någonsin gråta igen. Inte för banala saker, inte för att ha blivit sårad av folk jag älskar, i princip för inget. Med att gråta menar jag på riktigt, sådär så man inte kan andas längre och tårarna bara forsar. Jag har inte gråtit, inte på riktigt, bortsett från när min morfar dog för 1 och ett halvt år sedan och idag. Jag grät idag, greys anatomy utlöste det men allt undertryckt kom ut, finally! Det kanske inte låter som något att hurra för, men det är en hel del.
Jag har alltid varit en känslig person som gråtit av glädje, sorg , medkänsla, ja av nästan alla anledningar man kan komma på och jag har alltid mått mycket bättre efteråt. Jag trodde aldrig att jag hade den mentala styrkan till att styra över mitt känsloliv, saker och ting är dock inte alltid som man tror, inte ens man själv.
Att inte kunna gråta hur mycket jag än velat har orsakat en kvävande känsla hos mig som ersatts av fanatisk ärlighet. Jag har försökt att alltid säga precis vad jag tycker och tänker till de i min omgivning som påverkar mig på ett eller annat sätt. Vilket i vissa fall är bra och i vissa mindre bra.
Nu i efterhand känner jag mig ovanligt lättad. Fastän jag vet att det för mig fortfarande är en kamp då jag associerar gråt med svaghet, helt fel, I know. Men har jag kunnat svära på att låsa in mina känslor så kan jag förmodligen göra motsatsen.
En annan sak som jag idag lovat mig själv är att så ofta jag kan tala om för alla betydelsefulla människor i mitt liv som på ett eller annat sätt gör mig till en bättre människa, att jag älskar och uppskattar dom. Man vet verkligen aldrig vad som händer imorgon. Folk är rädda för spöken, demoner, aliens, svarta madam osv. Men vi vet aldrig vad som händer när vi sover, väljer att gå upp ur sängen på morgonen eller går till läkaren för en vanlig undersökning. Att leva sitt liv i orationell rädsla är inte bara hämmande men direkt livsfarligt. Farligt på det sätt att vi glömmer bort att leva. Vi har alla drömmar som vi viftar bort som farliga, orealistiska eller ouppnåeliga utan att ens ha försökt.
Jag lovar och svär på att jag ska åtminstone försöka. Vilken sjuk fix idé jag än må få, så ska jag åtminstone försöka innan jag kan vifta bort den.
Hur svårt det än må vara och hur ont det än kan göra när en närstående väljer att följa en dröm som kan innebära att den måste lämna mig, så tänker jag inte försöka stoppa den av egoistiska skäl. Det är just det vi är. Egoister. Vi gråter när någon reser, dör eller flyttar för att VI inte får ha dom hos oss i sorgen försvinner lät den personens vilja. Jag vet hur enormt svårt det kan vara och hur ont det kan göra att förlora någon på alla de tre nämnda vis, men så länge personen fick sin önskan uppfylld och så länge den slipper smärta och sorg så kan vi åtminstone försöka glädjas för dom vi tycker om.
Till alla mina nära och kära, ni vet vem ni är; JAG ÄLSKAR ER!
Tack för att ni finns.
