Words r 4 the blind

I wish I never learned to speak. Words are worn out, repeated and eventually even the sincerest words loose their meaning.

I wish I only learned the language of eyes. There is nothing that can be hidden in that mystic speech. Eyes always tell the truth, eyes speak about what the mouth tries to hide. The beauty of it all is that the eyes choose who is worthy of our inner. That is something that not even our mighty mind can control.

No wonder that the mouth claims that "eyes are the window to our soul" is a cliché. Even the most righteous being would envy pure communication.

"just one look"

[Posted with iBlogger from my iPhone]

I had a dream!

For about 5 years ago I had a dream. Not a Martin Luther King kind of dream, but still a dream that has marked my vision of love.

A couple walking, hand in hand on the beach has turned into the symbol of love. 

Some say a dream is just wishful thinking. But what do they say about a stranger describing your dream in details without knowing and even telling you who plays each part? 

Without going into explanations that some can't grasp; listen to that inner voice! Trying to ignore it may cause repeated dreams. 

Dreams are your inner voices way of showing you what you won't hear.

  

Bekräftelse

Vad är det som gör att vi ständigt jagar bekräftelse?
Oberoende av hur säkra vi är på vår sak, så ska allt bekräftas.

Fastän vi har svaren framför oss, fastän intuitionen ropar, fastän alla runt omkring ser, så ska vi ändå ha allt bekräftat innan vi handlar.

Är det vår rädsla för att ha fel?

Är det vår rädsla för att bli utdömda?

Är vi så beroende av vår omgivning att även de tydligaste svaren och de självklaraste lösningarna bara lyckas snudda vid vårt medvetande, för att sedan ligga och gnaga i väntan på bekräftelsen?!

OM vi skulle få för oss att handla utan bekräftelse så är det värsta som kan hända, rent logiskt att vi har fel.
Vad gör man när man har fel? Ber om ursäkt och går vidare!

Varför ska det då vara så irriterande svårt?

"Stop trying to look beyond now, try looking straight ahead"

What's a question mark worth without an answer?

Why fight it, when it's bound to happen?
It's said that the writing's on the wall, still we keep on suffocating that inner voice that forces us to face facts.

How come sorting out your inner means hiding your surface?
When that subtle voice turns into a screaming, tearing up the contents of whats been stacked way down, we show of a surface telling the spectators; everything's fine.

Why is taking a chance and being crazy synonymies?
"You gotta do what you gotta do" a common knowledge. Yet we're scared of being judged as soon as we start sorting out everything that our inner has been telling us. "God forbid going against the norms"

Only god can judge my rise and falls.
A wrong is never a wrong until I give up.
I know my ways and what's needed.
I'll be waiting at the threshold until norms are rearranged and I'm invited.

See you on the opposite side of normal...

I'm a go getta

So the world's a bitch....

Lögner, falskhet, egoism, ignorans och avsaknad av empati är det största hotet mot vår planet. OM jorden går under 2012 så är det på grund av någon av dessa faktorer, eller alla i en enda förödande symbios.

Jag kunde inte brytt mig mindre.
Vill jag att mina barn ska växa upp bland dessa hot mot mänskligheten? - Nej.
Vill jag fortsätta läsa om världens orättvisor som blir fler och mer intensiva för var dag som går? - Nej.

Vem är vem?
Vem vill vad?
Vem kan göra vad?

It really aint that important, or so it seems.

Huvudsakliga frågan, huvudbryet på denna gudsförgätna plats och vad som verkar vara mänsklighetens största undran;
- MEN JAG DÅ?

Hur kan man ägna sina dagar åt så mycket egoism och ignorans när det finns så mycket nytta man kan åstadkomma om man hade spenderat den energin på att komma underfund med vad man själv kan göra istället för att gnälla som en 2åring?!

Polisen brukar våld.
Staten är korrupt.
Illuminati styr världen.

Common knowledge. Ändå spenderar merparten av befolkningen sin tid på att förtränga och idiotförklara det logiska och tydliga. Jag undrar hur många som förstått betydelsen av; den hund som skäller.....

I don't give a fuck about what them haters want, all I want is them haters gone.

Slice me up, cut me open, you aint got shit on me, Im not stoppin until I've won.
Send your lions on my flock, they'll be wishin they never thought of darkness.
For the love of my own there's nothin I wouldn't do.
So them haters want us gone? I couldn't care less.
I got my mind connected to the almighty, there's no such thing as an intended wrong.
I'm driven by the love for the right.
Al them haters got is their envy.
So you think we're alike?
The only time I turn green is when I puke over yall.

I don't give a fuck about what them haters want, all I want is them haters gone.

"I'm no quita, cuz I'm a go getta"

Time to say I'm sorry

Jag har aldrig haft problem med att be om ursäkt när jag gjort fel. Men jag har aldrig preciserat mina ursäkter. Jag har antagit att personen i fråga förstått vad jag bett om ursäkt för.

Även om jag inte vaknar imorgon så kan jag inte klaga. Jag har fler rikedomar än den person med mest kapital på denna jord, men jag har aldrig varit tydlig med mina förlåt till dem som förtjänat det. Det kommer en tid då man inser att nuet är det soom verkligen betyder något. Igår har varit och vem vet vad imorgon kommer och vad den i sådana fall frambringar? Det enda jag vet är att det nu är "time to say I'm sorry"

Till min älskade mor: Jag menade inte ett ord av den mening som blev en lögn. Du har aldrig varit en dålig mamma. Du har alltid funnits vid min sida, hur fel du än har tyckt att det var, det tackar jag dig för. Trots alla hårda ord som växlats så har du alltid låtit mig begå mina misstag själv, det tackar jag dig för. Du har alltid stått för dina orubbliga synpunkter, men aldrig kritiserat mina som ofta varit raka motsatsen, det tackar jag dig för. Jag är ledsen för att jag stötte bort dig när du bara ville mitt bästa, jag är ledsen för att jag skyllde mina brister på dig, jag är ledsen för att jag inte fanns där för dig när du grät. Av allt som utgör mig; Förlåt.

Till min älskade far: Du hade rätt. Jag är ledsen för att jag försökte "dum" förklara dig, när jag önskar att jag hade hälften av din visdom. Det finns inget du hade kunnat göra annorlunda, du har verkligen gjort allt, och mer därtill. Jag är ledsen för att jag anklagade dig för att göra mig illa när allt du gjorde var att kämpa för mitt bästa. Jag är ledsen att jag inte kramade dig när du talade om att jag alltid var välkommen. Jag är ledsen för min idiotiska kommentar när ni ordnade en födelsedagsfest som jag sedan lämnade. Jag är ledsen för att jag inte såg hur lika vi var tidigare. Av allt som utgör mig; Förlåt.

Jag är ledsen för all otacksamhet jag visat och för alla gånger jag fått er att undra om jag hatar er och vad ni gjort för fel. Ni har inte gjort något fel och jag hade aldrig kunnat hata er, jag är ni, jag avgudar och älskar er.

Till min älskade bror: Jag är ledsen att jag inte fanns där när du behövde mig som mest. Jag är ledsen för jag fick dig att tro att det finns något som är viktigare än dig, det gör det inte. Jag är ledsen för att jag lät dig bära tyngden. Jag är ledsen för att jag lärde dig ljuga. Av allt som utgör mig; Förlåt. Vad som än sker så är du alltid min ögonsten och jag älskar dig.

Till min Duse: Jag är ledsen att jag inte fanns där när du slog i botten. Jag är ledsen att jag inte hade en aning om vad som skedde i ditt liv. Jag är ledsen för allt jag missat. Av allt som utgör mig: Förlåt. Until the sladd do us part.

Till min bästis: Jag är ledsen för jag inte lyssnade. Jag är ledsen för att jag inte förstod att dit "hot" som du aldrig verkställde. Jag är ledsen för att jag inte fanns där så som du funnits där för mig under alla år. Jag är ledsen för att jag valde bort dig trots att du aldrig tvingade mig att välja. Jag är ledsen för att jag inte följde med på resan, jag är ledsen för att jag trodde att sova med mobilen under kudden skulle räcka, jag är ledsen för att jag inte såg vilken idiot jag var. Du har alltid funnits där för mig så som jag aldrig har funnits där för dig. Jag hoppas att jag en dag kan återgälda allt du gjort för mig. Tack för att du aldrig har använt det mot mig. Av allt som utgör mig: Förlåt.

Till min prinsessa: Jag är ledsen att jag lämnade dig när du behövde en vän. Jag är ledsen att du fick gå igenom smärtan ensam. Jag är ledsen för att jag inte stannade upp för att tala om hur fel situation du hade försatt dig i. Jag är ledsen för att jag ringde tillbaka en gång i halvåret. Av allt som utgör mig: Förlåt.

Push it to the limit.

Jag tar tillbaka mitt påstående att vi alla har en gräns. I alla fall när jag pratar om psykiska gränser. Det finns inga gränser för hur långt (fram eller bak) vårt psyke kan ta oss. Vi klarar bokstavligen av ALLT.

Hur klarar människor sig från trauman som vi inte ens hade kunnat tänka oss i den vildaste fantasin. Hur kommer det sig att en person som förlorat precis allt i sitt liv ändå lyckas behålla ett leende och fortsätter kämpa? Varför stannar man kvar i ett förhållande där man utsätts för misshandel? I båda fallen handlar det om historia. En har lärt sig släppa historien och den andra lever kvar i dåtid, då allt var bättre.

Vi måste lära oss leva i nuet. Historia är dåtid, det ligger bakåt.
Vem vill gå bakåt när igår inte finns idag?