Det kvittar hur mycket man än inbillar sig att saker och ting inte påverkar en längre, eller att man är förbi en viss period, så slipper man inte undan den gnagande känslan. Den där känslan som drar ner nivån på livskvalitén.
Det finns inget bättre än att prata, att ärligt blotta sitt innersta till en person som äger ens fulla tillit.
Priceless.
Det är när man kan återberätta det förfärliga, det ledsamma, det patetiska, det hjärtkrossande med ett leende på läpparna och trots alla minnen som återuppstår, inte önska orsakerna till allt något ont, som man vet att man är tillbaka.
Det är när man inte känner igen huvudkaraktären i sitt förgångna liv när skrattat klingat bort och den återberättade historien sjunkit in, som man vet att man kommer kasta sig ut i det okända igen.
Det enda man kan jag göra är sitt bästa, oberoende av smärta, lidelse eller förakt.
När man överkommit allt och fortfarande står med stoltheten intakt på två starka ben, redo att ge sig på nya utmaningar lika skrämmande som spännande; då har man överlevt. Då lever man.
Staying alive is admirable when it hurts so bad that you can't even breath but you still survive and keep on fighting every battle.
påsklov
10 år sedan
