Standing tall

Come get me, I'm ready.
I'm going to fight this battle standing tall.
I'm going to embrace my mistakes and learn.
I will no longer be quiet, I will no longer keep unnecessary secrets, I'm me and you know me.
I'm not afraid of you, I created you, therefore I will destroy you, that's my human right.
Your nothing but a mind twister, you have nothing that I didn't give to you. From now on, until I've won this battle you are out of rights, you are out of commanding, you are not you. You are me, and I'm standing tall.

Queen B take it away....

Du vet aldrig när det slår dig....

Det är ett under, nej ett fenomen, hur den mänskliga hjärnan har en förmåga att blockera allt som har med det undermedvetna att göra. Vi, intet ont anade, går runt och lever i harmoni tills det slår oss.

När det väl slår till, slår det hårt. Marken gungar, benen viker sig och magen knyter sig. Uppfattningar man haft om sin omgivning och sig själv är som bortblåsta, världen är som ny, skrämmande och helt, totalt ointressant.

Omgivningen finns där och lockar med sin värme men man är så blåslagen att man bara inte finner ork till att ta sig dit.

Osäkerheten resulterar i isolation och oväsentliga ting förblir i det dolda, utan någon större anledning.

Förklaring? Jag har bara en. Ta itu med det undermedvetna innan det tar itu med dig för du vet aldrig när det slår dig och din värld raserar.

Tycka synd om dag

Jag har en sådan där dag då jag tycker synd om allt och alla utan någon egentlig anledning.

Det är synd om hunden som stirrar in i en vägg.
Det är synd om brorsan som får köra rundor.
Det är synd om mamma som stod och lagade mat.
Det är synd om pappa som är rastlös.
Det är synd om kvinnan på tv, hennes mormor dog.
Det är synd om grannen som aldrig blir klar med sin renovering.

You get the picture?

Jag tror inte att en enda levande varelse på denna planet har så många "tycka synd om dagar" som jag har.

Jag lider med den äldre mannen som inte kan gå upprätt när jag står stadigt på mina två ben.

Jag lider med hundar som är kopplade utanför affären när jag är fri som en fågel.

Jag lider med varje skapelse som det står om i tidningen när jag är trygg.

Ibland är det så överväldigande att jag bara vill sätta mig på närmsta raket och be NASA skjuta iväg mig till Mars. Varför spendera ännu en dag på en plats där det finns så många anledningar till att tycka synd om skapelser.

Jag vet att "det är vad det är" och jag vet att jag inte kan göra annat än att se till att jag är mitt ME, men känslan av maktlöshet och sorg är i princip alltid starkare än glädjerusen därför ska jag fortsätta med min tycka synd om dag.