Push it to the limit.

Jag tar tillbaka mitt påstående att vi alla har en gräns. I alla fall när jag pratar om psykiska gränser. Det finns inga gränser för hur långt (fram eller bak) vårt psyke kan ta oss. Vi klarar bokstavligen av ALLT.

Hur klarar människor sig från trauman som vi inte ens hade kunnat tänka oss i den vildaste fantasin. Hur kommer det sig att en person som förlorat precis allt i sitt liv ändå lyckas behålla ett leende och fortsätter kämpa? Varför stannar man kvar i ett förhållande där man utsätts för misshandel? I båda fallen handlar det om historia. En har lärt sig släppa historien och den andra lever kvar i dåtid, då allt var bättre.

Vi måste lära oss leva i nuet. Historia är dåtid, det ligger bakåt.
Vem vill gå bakåt när igår inte finns idag?

Nederlag

Varför går vi ständigt runt med rädsla för att misslyckas? Rädsla för att inte vara bra nog? När så många av oss har misslyckats men ändå rest sig upp och provat igen eller helt enkelt förstått att det inte fungerar och på så vis hittat styrkan till att ge sig på något nytt.

Vem sätter standarden för vad som är ett misslyckande och vad som klassas som framgång?
Det är alltid lätt att påstå att det är samhället, omgivning. Hur logiskt låter det?
Det finns inga måsten förutom två.

1. Man måste dö.
2. Måsten som vi själva satt upp som val och mål. Antingen för att vi tror att det behagar någon annan eller för att vi tror att det är det vi vill.

Gud ska veta att jag har gjort enorma fel, men jag har inte misslyckats, jag har lärt mig. Varför är det då så svårt att ta vara på lärdomen istället för att ständigt bära på en rädsla för att göra om samma fel?!

Vi är vår största och enda bödel.
Det finns inga misslyckanden, bara läxor.