Push it to the limit.

Jag tar tillbaka mitt påstående att vi alla har en gräns. I alla fall när jag pratar om psykiska gränser. Det finns inga gränser för hur långt (fram eller bak) vårt psyke kan ta oss. Vi klarar bokstavligen av ALLT.

Hur klarar människor sig från trauman som vi inte ens hade kunnat tänka oss i den vildaste fantasin. Hur kommer det sig att en person som förlorat precis allt i sitt liv ändå lyckas behålla ett leende och fortsätter kämpa? Varför stannar man kvar i ett förhållande där man utsätts för misshandel? I båda fallen handlar det om historia. En har lärt sig släppa historien och den andra lever kvar i dåtid, då allt var bättre.

Vi måste lära oss leva i nuet. Historia är dåtid, det ligger bakåt.
Vem vill gå bakåt när igår inte finns idag?