Jag tar tillbaka mitt påstående att vi alla har en gräns. I alla fall när jag pratar om psykiska gränser. Det finns inga gränser för hur långt (fram eller bak) vårt psyke kan ta oss. Vi klarar bokstavligen av ALLT.
Hur klarar människor sig från trauman som vi inte ens hade kunnat tänka oss i den vildaste fantasin. Hur kommer det sig att en person som förlorat precis allt i sitt liv ändå lyckas behålla ett leende och fortsätter kämpa? Varför stannar man kvar i ett förhållande där man utsätts för misshandel? I båda fallen handlar det om historia. En har lärt sig släppa historien och den andra lever kvar i dåtid, då allt var bättre.
Vi måste lära oss leva i nuet. Historia är dåtid, det ligger bakåt. Vem vill gå bakåt när igår inte finns idag?
Varför går vi ständigt runt med rädsla för att misslyckas? Rädsla för att inte vara bra nog? När så många av oss har misslyckats men ändå rest sig upp och provat igen eller helt enkelt förstått att det inte fungerar och på så vis hittat styrkan till att ge sig på något nytt.
Vem sätter standarden för vad som är ett misslyckande och vad som klassas som framgång? Det är alltid lätt att påstå att det är samhället, omgivning. Hur logiskt låter det? Det finns inga måsten förutom två.
1. Man måste dö. 2. Måsten som vi själva satt upp som val och mål. Antingen för att vi tror att det behagar någon annan eller för att vi tror att det är det vi vill.
Gud ska veta att jag har gjort enorma fel, men jag har inte misslyckats, jag har lärt mig. Varför är det då så svårt att ta vara på lärdomen istället för att ständigt bära på en rädsla för att göra om samma fel?!
Vi är vår största och enda bödel. Det finns inga misslyckanden, bara läxor.
Är det inte helt otroligt, eller fantastiskt eller häpnadsväckande?
Själen.
Tänk er den värsta möjliga smärtan. En sådan smärta som får oss att utbrista: det gör ont ända in i själen, en sådan smärta som får oss att önska att morgondagen inte kom och att nuet var igår. Vi knäböjer hellre än att behöva stå raka i ryggen med tyngden på axlarna.
Tänk er sen hur många gånger vi känner så och tar oss ur det. Gud vet hur många gånger till vi kommer känna den känslan för de flesta av oss gör det igen och igen och igen.
Är det då inte häpnadsväckande hur mycket smärta vår själ tål?
Om vi nu har levt flera liv, vilket jag tror vi har, så har vår själ säkerligen känt outhärdlig smärta i alla dess former förr och trots alla smällar den fått och får ta, så ger den sig ut.... IGEN!
Om det är något vi måste lära oss och verkligen tro på så är det att vi är så mycket starkare än vad vi någonsin kan tro. Oberoende av hur många slag vår själ mottar så är den alltid redo. Det är inte mer än rättvist att vi behandlar vår egen och andra själar med respekt, för de är beundransvärda och det är inte mer än rättvist att vi gör oss av med allt skit som rotar sig in och hamrar spikar i vår själ.
Det kvittar hur mycket man än inbillar sig att saker och ting inte påverkar en längre, eller att man är förbi en viss period, så slipper man inte undan den gnagande känslan. Den där känslan som drar ner nivån på livskvalitén.
Det finns inget bättre än att prata, att ärligt blotta sitt innersta till en person som äger ens fulla tillit.
Priceless.
Det är när man kan återberätta det förfärliga, det ledsamma, det patetiska, det hjärtkrossande med ett leende på läpparna och trots alla minnen som återuppstår, inte önska orsakerna till allt något ont, som man vet att man är tillbaka.
Det är när man inte känner igen huvudkaraktären i sitt förgångna liv när skrattat klingat bort och den återberättade historien sjunkit in, som man vet att man kommer kasta sig ut i det okända igen.
Det enda man kan jag göra är sitt bästa, oberoende av smärta, lidelse eller förakt. När man överkommit allt och fortfarande står med stoltheten intakt på två starka ben, redo att ge sig på nya utmaningar lika skrämmande som spännande; då har man överlevt. Då lever man.
Staying alive is admirable when it hurts so bad that you can't even breath but you still survive and keep on fighting every battle.
What do you do when the bricks that built you up and protected you, crack?
You feel obliged to glue the foundation back together, you feel suffocated by the need to make it right, to repay your deeds.
'cause you are in debt. We all are. Our bricks were placed with great precision, carefulness and determination.
How can we just let them wither and tumble down? We can't. I can't, I wont.
Even if I have to rearrange them, replace them or even keep them from falling apart with my own hands, I'll be right there, keeping the foundation steady and firm, by all means.
Det är rätt komiskt, eller rättare sagt, tragiskt hur vissa karakteristiska drag hör samman med "lycklig" respektive "olycklig".
En människa som är trång synt, negativ och ignorant kan omöjligt vara lycklig. Varför ägnar man sin dyrbara tid åt att spy galla över alla orättvisor istället för att fokusera på rättsvisor, eller varför inte; gå till botten med dessa orättvisor och göra en förändring.
Jag kan inte undgå sambandet mellan fokus på negativa faktorer och dragningskraften. Med andra ord; allt skit man absolut inte vill ha och spenderar sina dagar på att tracka ner på, drar man till sig!!
En av de kosmiska lagarna beskrivs på följande vis:
Motståndslagen Vad du än hatar, har fördomar om eller på annat sätt försöker motstå i livet drar du till dig - som en magnet.
Jag kan inte annat än hålla med, är själv ett vandrande exemplar.
Back to the point.
Ju mer man fokuserar på allt man avskyr, ju mer drar man till sig det vilket i sin tur resulterar i olycka.
Om man istället sätter fokus på allt det positiva och försöker finna det positiva i allt så kanske, kanske man uppnår villkorslös lycka. Det vill säga lycka som inte är baserad på materiella ting, en bild av hur världen bör se ut eller vem som bör bidra till din lycka. All lycka som baseras på denna typ av krav är allt annat än långvarig lycka. Vad gör man när man förlorar allt det materiella? Vad gör man när en förmodan av en värld man byggt upp rasar? Vad gör man när "den där" personen försvinner?
Att hålla huvudet kallt är inte ens i närheten av simpelt, MEN verkligen värt mödan. Jag antar att det hela handlar om övning. Så fort man stöter på en faktor som frambringar negativism. Stanna upp. Är det värt att ens lägga ner energi på det? Om ja, försök finna det positiva, det finns alltid något, försök förstå grunden och lös det!
Jag är så trött på folk som klagar på specifika störningsmoment istället för att göra något åt saken. Det man egentligen borde klaga på är väl det faktum att man finner sig i det som man anser irriterande?
Saker och ting är vad de är för att de accepteras.
Ord gör inte större skillnad, förutom att fylla tomrum. Handling förändrar.
