Det är ett under, nej ett fenomen, hur den mänskliga hjärnan har en förmåga att blockera allt som har med det undermedvetna att göra. Vi, intet ont anade, går runt och lever i harmoni tills det slår oss.
När det väl slår till, slår det hårt. Marken gungar, benen viker sig och magen knyter sig. Uppfattningar man haft om sin omgivning och sig själv är som bortblåsta, världen är som ny, skrämmande och helt, totalt ointressant.
Omgivningen finns där och lockar med sin värme men man är så blåslagen att man bara inte finner ork till att ta sig dit.
Osäkerheten resulterar i isolation och oväsentliga ting förblir i det dolda, utan någon större anledning.
Förklaring? Jag har bara en. Ta itu med det undermedvetna innan det tar itu med dig för du vet aldrig när det slår dig och din värld raserar.
påsklov
10 år sedan
det suger, när det rasar.
SvaraRaderamen det är bara till att damma av axlarna å kämpa sig upp tills det rasar igen. och sen gör man om det igen. om inte för någon annan, så för sig egen skull.
älskar dig
Standing tall srce, standing tall ;)
SvaraRaderaÄlskar dig until the sladd do us part!