I don't blame you

Människor är i behov av människor.
De som isolerar sig och skärmar av sin omgivning; high five till dem. De flesta av oss kan inte välja huruvida vi ska bry oss om en annan levande varelse eller inte, vi gör det oftast automatiskt. Vi bryr oss, automatiskt.

Varje gång vi väljer att bry oss väljer vi också en sorg, 'cause people always leave.
Man kan förlora en person på tre sätt:

1. Man blir sviken
2. Man stöter bort
3. Personen dör

Någon gång under vår emotionella livsutveckling så kommer någon av de tre faktorerna ske. Ibland alla tre, ibland klarar man sig med två och har man verkligen tur så behöver man bara uppleva en sorts sorg. De som väljer att skärma av sin omgivning har antingen upplevt någon/alla av sorg orsakerna eller sett en människa genomlida dem. I don't blame them.

Många gånger har jag svurit för att jag kan vara så jävla godtrogen och naiv, jag har funderat på att åka långt bort och aldrig återvända, låsa in mig i ett mörkt rum och räkna sekunderna eller bara gå runt likgiltig för allt och alla. Jag kan inte. Det finns stunder då jag till och med försöker. Jag kan inte.

Det kostar för mycket att ge upp en främlings leende, en klapp på axeln eller en kram när man är som mest i behov. Men det kostar mest att ge upp den villkorslösa kärleken som så många söker utan att veta att den dagen de föddes, föddes en villkorslös kärlek.

Vi betalar ett högt pris när vi väljer att bry oss, tycka om, älska. Visst gör det ont när människor av olika anledningar försvinner ur ens liv. Jag kan inte påstå att sorgen är priset man får betala för de underbara stunderna är obetalbara, men sorg och glädje går hand i hand.

Trots det så hade jag valt allt jag valt i mitt liv hittills för jag har trots allt haft underbara stunder i mitt liv, jag har ingen annan att tacka än min omgivning. Jag hade valt 5minuters glädje med er närsomhelst, även om det hade kostat mig ett liv av sorg!

Till alla er som vägrar... I don't blame you.