Samma värld?

Min mamma är Serb och min pappa är Makedon. Mamma kom hit när hon var 1 och pappa när han var 12. Både jag och min bror är födda och uppvuxna i Sverige. Nästintill varje år har vi åkt ner och hälsat på släktingar.

När jag var yngre var jag ganska strängt hållen. Idag gör jag, i princip, precis hur det behagar.

Jag anser mig vara väldigt lyckligt lottad då jag kan plocka det bästa ur två kulturer. Samtidigt kan det vara förvirrande då man i Sverige klassas som utlänning och i Serbien/Makedonien är man "svensken". Jag har alltid varit införstådd med var jag kommer ifrån och vad det innebär. En sak jag absolut inte kan förstå är hur folk "där nere" tänker?!

Jag har alltid fått säga vad jag tycker och tänker hemma, ingen kan säga mig hur jag ska se saker och ting, den uppfattningen har jag själv fått införskaffa.

Min mamma har alltid varit väldigt noga med att inte tvinga oss till att tro en viss sak. Visst har vi blivit informerade om våra traditioner och visst finns det en del vi följer. Därför kan jag inte förstå hur t.ex. min mormor kan ha ett helt annat tänkande när min mamma blivit uppfostrad av min mormor.

För min mormor och många äldre som kommit till Sverige från balkan, är världen antingen svart eller vit. De lever i sin lilla bubbla där man tycker och tänker precis som alla andra. Gud nåde den som avviker, då får man hör ett och annat, eller som vi kallar det; djungel telegrafen sätter igång. Det som jag kan irritera mig något oerhört på är att alla, precis alla alltid hittar något att snacka skit om. Det spelar ingen roll hur dåligt man själv har det bakom stängda dörrar det ska snackas och det ska göras till precis alla.

Ingen ska någonsin veta hur dåligt man har det, det är ju skam.

Mycket tas förgivet. Även om familjen är enormt viktig så underskattar man den på sätt och vis, man tar förgivet att de yngre medlemmarna ska göra och bete sig så som de blir tillsagda. Likaså när det kommer till en kvinnas roll. Visst finns det värderingar jag håller med om men väldigt många fortsätter vara gifta trots att de inte känner något för varandra eller är missnöjda, för det ska vara så. Oftast är det kvinnorna som är missnöjda, istället för att tacka för sig så lever de resten av sina olyckliga liv med den person som får dem att må dåligt.

Jag kan inte förstå hur vi kan bo på samma planet, vandra i samma värld men ändå ha en så förvånansvärt förvrängd bild av verkligheten. Hur orkar man gå runt i sin lilla bubbla och anstränga sig för att följa normer som skitsnackande människor satt upp?

Jag struntar fullständigt i vad folk pratar bakom min rygg, jag är inte intresserad av att veta vad "dom dära" viskade när jag kom in på jugge-festen. Jag lever mitt liv för mig och dem som förtjänar det, ingen annan. Ingen klappar mig på ryggen för att jag gjort som det behagar dem. Blir folk liiiite lyckligare av att snacka skit om mig, so be it. Det kan inte vara lätt och försöka upprätthålla en fasad när man är olycklig.

Samma värld? Hell no.