Samma värld?

Min mamma är Serb och min pappa är Makedon. Mamma kom hit när hon var 1 och pappa när han var 12. Både jag och min bror är födda och uppvuxna i Sverige. Nästintill varje år har vi åkt ner och hälsat på släktingar.

När jag var yngre var jag ganska strängt hållen. Idag gör jag, i princip, precis hur det behagar.

Jag anser mig vara väldigt lyckligt lottad då jag kan plocka det bästa ur två kulturer. Samtidigt kan det vara förvirrande då man i Sverige klassas som utlänning och i Serbien/Makedonien är man "svensken". Jag har alltid varit införstådd med var jag kommer ifrån och vad det innebär. En sak jag absolut inte kan förstå är hur folk "där nere" tänker?!

Jag har alltid fått säga vad jag tycker och tänker hemma, ingen kan säga mig hur jag ska se saker och ting, den uppfattningen har jag själv fått införskaffa.

Min mamma har alltid varit väldigt noga med att inte tvinga oss till att tro en viss sak. Visst har vi blivit informerade om våra traditioner och visst finns det en del vi följer. Därför kan jag inte förstå hur t.ex. min mormor kan ha ett helt annat tänkande när min mamma blivit uppfostrad av min mormor.

För min mormor och många äldre som kommit till Sverige från balkan, är världen antingen svart eller vit. De lever i sin lilla bubbla där man tycker och tänker precis som alla andra. Gud nåde den som avviker, då får man hör ett och annat, eller som vi kallar det; djungel telegrafen sätter igång. Det som jag kan irritera mig något oerhört på är att alla, precis alla alltid hittar något att snacka skit om. Det spelar ingen roll hur dåligt man själv har det bakom stängda dörrar det ska snackas och det ska göras till precis alla.

Ingen ska någonsin veta hur dåligt man har det, det är ju skam.

Mycket tas förgivet. Även om familjen är enormt viktig så underskattar man den på sätt och vis, man tar förgivet att de yngre medlemmarna ska göra och bete sig så som de blir tillsagda. Likaså när det kommer till en kvinnas roll. Visst finns det värderingar jag håller med om men väldigt många fortsätter vara gifta trots att de inte känner något för varandra eller är missnöjda, för det ska vara så. Oftast är det kvinnorna som är missnöjda, istället för att tacka för sig så lever de resten av sina olyckliga liv med den person som får dem att må dåligt.

Jag kan inte förstå hur vi kan bo på samma planet, vandra i samma värld men ändå ha en så förvånansvärt förvrängd bild av verkligheten. Hur orkar man gå runt i sin lilla bubbla och anstränga sig för att följa normer som skitsnackande människor satt upp?

Jag struntar fullständigt i vad folk pratar bakom min rygg, jag är inte intresserad av att veta vad "dom dära" viskade när jag kom in på jugge-festen. Jag lever mitt liv för mig och dem som förtjänar det, ingen annan. Ingen klappar mig på ryggen för att jag gjort som det behagar dem. Blir folk liiiite lyckligare av att snacka skit om mig, so be it. Det kan inte vara lätt och försöka upprätthålla en fasad när man är olycklig.

Samma värld? Hell no.

Keep on kickin' me

Pull my hair and I will laugh
Tell me I'm worthless and I will prove you wrong
Back talk me and I will rise above it
Punch me in the face and I will ignore you

Keep on kickin' me 'cause you feed me the fuel I need to be better than you.

"I prefer to die standing than to live forever kneeling." / (¡Prefiero morir de pie que vivir siempre arrodillado!) - Emiliano Zapata Salazar

I will help you rise

Man måste låta människor falla för att de ska kunna ta sig upp starkare än någonsin.

Hur ont det än gör att se på när en människa faller så är det enda vi kan göra att stötta och se till så att den reser sig. För det gör den.

Jag slutar aldrig förvånas över vad vi människor tvingas gå igenom för att nå toppen. Det mest förvånansvärda är enorma fallgropar som vi tar oss ur, starkare än någonsin. Många gånger ensam men ännu fler med stöd.

Jag har sett människor falla så hårt att jag aldrig trott att de någonsin skulle resa sig igen. Jag har varit längst ner på botten, vid kärnan och ändå rest mig, dammat av skräpet och klättrat högre än vad jag kunnat drömma om.

Vi lever på en planet där precis allt kan gå fel. Vi har vetskapen om vad som kan ställa sig i vår väg mot toppen, men vi är inte medvetna förrän det slår oss med sådan kraft att vi blir skickade flera utvecklingsstadier bakåt. Det är inte förrän vi identifierar föremålet som träffat oss som vi kan eliminera det, begrava det, spotta på det och fortsätta.

Vad går vi mot? Vad är det för väg och var är toppen? Lycka.
Allt alla egentligen söker är lycka på ett eller annat sätt. Det vi lär oss efter alla motgångar är att se och känna igen lyckan. Oftast har vi haft ett grepp om den hela tiden, det är när vi börjar tvivla och sträva efter det som leder till otacksamhet som vi tappar greppet.

Var tacksam för det du har, tvivla aldrig på dig själv, var ärlig och låt inget komma i vägen för dina mål.

I will help you rise.....

I don't blame you

Människor är i behov av människor.
De som isolerar sig och skärmar av sin omgivning; high five till dem. De flesta av oss kan inte välja huruvida vi ska bry oss om en annan levande varelse eller inte, vi gör det oftast automatiskt. Vi bryr oss, automatiskt.

Varje gång vi väljer att bry oss väljer vi också en sorg, 'cause people always leave.
Man kan förlora en person på tre sätt:

1. Man blir sviken
2. Man stöter bort
3. Personen dör

Någon gång under vår emotionella livsutveckling så kommer någon av de tre faktorerna ske. Ibland alla tre, ibland klarar man sig med två och har man verkligen tur så behöver man bara uppleva en sorts sorg. De som väljer att skärma av sin omgivning har antingen upplevt någon/alla av sorg orsakerna eller sett en människa genomlida dem. I don't blame them.

Många gånger har jag svurit för att jag kan vara så jävla godtrogen och naiv, jag har funderat på att åka långt bort och aldrig återvända, låsa in mig i ett mörkt rum och räkna sekunderna eller bara gå runt likgiltig för allt och alla. Jag kan inte. Det finns stunder då jag till och med försöker. Jag kan inte.

Det kostar för mycket att ge upp en främlings leende, en klapp på axeln eller en kram när man är som mest i behov. Men det kostar mest att ge upp den villkorslösa kärleken som så många söker utan att veta att den dagen de föddes, föddes en villkorslös kärlek.

Vi betalar ett högt pris när vi väljer att bry oss, tycka om, älska. Visst gör det ont när människor av olika anledningar försvinner ur ens liv. Jag kan inte påstå att sorgen är priset man får betala för de underbara stunderna är obetalbara, men sorg och glädje går hand i hand.

Trots det så hade jag valt allt jag valt i mitt liv hittills för jag har trots allt haft underbara stunder i mitt liv, jag har ingen annan att tacka än min omgivning. Jag hade valt 5minuters glädje med er närsomhelst, även om det hade kostat mig ett liv av sorg!

Till alla er som vägrar... I don't blame you.

The secret - Law of attraction II

I mitt första inlägg om The Secret skrev jag att mitt mål var att ha en årsinkomst på 360 000 år 2010....

Jag kan nu meddela att jag år 2009 kommer ha en årsinkomst på ca 396 000....



Mål 1 -





I LOOOOOVE THE SECRET!

Keepin it positive!

That speciall thing...

.... we all got it! You, me, they.

That thing that represents you. Without it you feel lost.

For some it's material for others it's untouchable.

I can't remember what my thing is. I don't know if it's solid or not. I don't know where I lost it or when I had it. I know I have it... somewhere.

I need my thing.

Take me there, I wanna go there....

Med fötterna släpandes efter sig vandrar hon i korridorerna. Ett bristfälligt synfält lämnar inte mycket marginal, framåt ser hon inte, hon vågar inte titta bakåt. Vad är höger? Vad är vänster?

Hon bearbetar dagarna med blicken fäst i marken. Hon känner att hon går, hon känner att hon tar sig framåt, men det hon ser är bara två fötter som står och stampar.

I bakgrunden hörs ständiga brus, ibland kan hon urskilja ord som hon inte förstår. Det är inte många ord hon förstår nu för tiden. Hennes ordförråd har sinat. Hennes egna ord hittar inget fäste, hon känner, hon vet men hon kan inte sätta ord på det.

En sång har infiltrerat hennes tankegångar. Som en mantra går den på repeat;

"Take me there, I wanna go there, take me to that great place with wonders and wishes"

Swopping

På aftonbladets nätupplaga finns en artikel gällande swopping som går ut på att man byter kläder med varandra istället för att köpa nya.

Fast det var inte det intressanta med denna artikel! Det intressanta var kommentarerna;

A: det stavas "Swap", med A. Swap, swapped, swapping
B: .. fast vi har försvenskat det... så det blir "swop" ;-)
C: swapping + shopping = swopping. det har inget med försvenskning att göra.

HAHAHHA UNDERBART! Att man orkar :D

Baby Brianna

Igår påpekade jag hur viktigt det är med empati. Dock så förtjänar vissa människor verkligen inte empati.

Hade detta hänt mitt barn så hade jag inte tvekat en sekund om jag hade haft en pistol i min hand! Jag sitter hellre av ett livstidsstraff än att sådana avskum ska vandra på denna jord.

Vid sådana här fall och kallblodiga handlingar är jag absolut för dödsstraff. Det sägs att straffet ska motsvara brottet.

Empati

Vissa saker är bara inte ok! Man behandlar inte en människa hur som helst! Att fela är mänskligt visst finns det vissa fel som absolut inte går att svälja men lite empati får man faktiskt ha.

Sådant verkar vissa inte vara införstådda med. För vissa räcker det tydligen med att bli sviken för att man ska vifta med pistoler.

Var har empatin tagit vägen? Hur kan en människa vara så kall att man tar till vissa "straff" för ett "brott"? Att överdriva räcker inte som beskrivning.

Det finns människor jag verkligen inte gillar men jag dör inte av att gengälda ett hej! Det gör ingen annan i heller.

När en person sviker en annan eller bara inte förstår bättre så kan ju den som utför dessa handlingar må så bra. Man behöver inte förstå det men lite empati får man ha för vissa saker gör man bara inte mot en annan levande varelse!

He's just not that into you....

... såg jag igår. Det var väl ingen höjdare, en vanlig tjejfilm eller vad man ska kalla det. Att dömma av titeln så trodde jag faktiskt att det inte skulle vara en sån där film där allt är en dans på rosor, lite små tjafs och sen får dom varandra och lever lyckliga i alla sina dar.

Det var väl inte riktigt så men nästan.

Filmen tar dock upp det stäääändiga spelet man blir involverad i så fort man väljer att träffa någon. Gissa om jag fick ännu mer avsmak.

På sista tiden har jag absolut inte klarat av dessa filmer inte bara för att de är orealistiska men även löjliga. Kom igen, antigen så är jag extremt ovanlig eller så försöker filmindustrin ingjuta falskt hopp om en "verklighet" som inte finns på denna planet. Detta resulterar i ett beroende hos en drömmande publik och miljarder till filmindustrin.

Det enda som var vettigt med just denna filmen var, som nämnt, det ständiga spelet. Båda parter skickar ut signaler som ingen kan tyda, varpå en massa oskrivna regler och missförstånd uppstår.

Killar och tjejer tänker egentligen inte så olika, problemet är hur vi uttrycker det och hur vi inte uttrycker det. Istället för att fråga rakt ut vad personen menar så spekulerar man och försöker läsa mellan raderna, löjligt! Men gud nåde dig om du frågar rätt ut vad personen vill. Då är du framfusig och nästintill efterbliven. Lööööjligt!

Sen måste jag bara påpeka en sak som troligen är känslig för många. Men helt ärligt. En tjej som vill ha ett förhållande, hur mycket vinner hon på att direkt ge killen det nästan alla killar vill ha?
Varför klaga sen på att han inte ringer? Han har ju fått det tjejen visat att han kan få. Det är som när du ska köpa något från blocket. Man ringer och förhandlar titt som tett tills det att man får det man vill ha. Sen ringer man ju inte mer! Allt handlar faktiskt om förhandlig, det är trots allt en enda köttmarknad där ute.

Nej jag fortsätter leva mitt liv i celibat och vänta på att prinsen ska knacka på dörren det här är helt för mycket huvudbry!

Barnminnen

Ibland önskar man verkligen att man var barn igen.

Slapp alla bekymmer, slapp tänka. Jag absolut älskar barns spontanitet och ärlighet, det är verkligen sorgligt att de äldre ofta underskattar ett barns mentalitet. Där finns så otroligt mycket att hämta och lära.

Förhoppningsvis så kan kan många tänka på sin barndom och minnas den villkorslösa kärleken, de lekfulla vardagarna och bekymmerslösa nätterna. Förhoppningsvis kan många minnas värmen i en kram, att bli nerbäddad av föräldrarna och naturligtvis... dansa med pappa!

Luther Vandross fångar ett barnminne bäst i dance with my father. Lyssna och njut!

Me, Myself and I

Talkin', talkin', talkin' talk....

Malmoe city the city I love? Ain't nothin' wrong with tha city but the people sure need some help!

Jag är den jag är. Take it or leave it. Jag är barnslig, snackar för mycket, hyperaktiv och envis som en åsna. Men.... that's me!

Jag kan bli irriterad på mig själv när jag är alla nämnda saker, jag försöker tänka på det för ibland har faktiskt någon annan än jag rätt. (Ja så envis kan jag vara)

Jag försöker alltid vara positiv och jag tycker synd om allt och alla. Jag har mina negativa och hatiska perioder, det både hörs och syns. And I'm sorry. Men... that's me!

Ja det finns personer jag inte tycker så jätte mycket om, men jag försöker i alla fall pressa fram ett; hej, hur är det. Vi är trots allt alla människor ett hej betyder inte: vill du va min bästa vän eller jag älskar dig. Ja det finns personer som absolut inte förtjänar min respekt, dessa tittar jag inte ens på, like it or not.... that's me!

Jag hatar att komma försent, är alltid för tidig, vilket kan stressa min omgivning. Ber om ursäkt, men hey.... that's me!

Jag kan vara extremt ärlig och kläcka ur mig saker jag kanske inte borde sagt, särskilt inte till en främling, men, men, som sagt.... that's me!

Jag älskar min familj och mina vänner de kommer alltid prioriteras, i ALLA situationer, vare sig det passar berörda parter eller inte... sån är jag!

Så när jag har klarlagt det kan jag kort förklara varför jag skriver om hur och vad jag är när jag alltid påpekat att denna blogg inte kommer handla om mitt ointressanta liv. Detta inlägg handlar inte om mitt ointressanta liv. Detta inlägg handlar om att det inte rör mig i ryggen vad folk tycker, tänker och pratar om mig. Hade detta missnöje med min personlighet uttrykts i ansiktet på mig så hade personen i fråga fått en high five och enorm respekt. Vi går faktiskt inte ihop med alla människor och vi kan inte tycka om alla människor. Det är fakta som alla bör acceptera.

Vad en människa inte ska behöva acceptera och vad jag absolut inte accepterar är när folk snackar bakom ryggen och sen låtsas som inget. Det kan driva mig till vansinne. Varför går folk runt och spekullerar och snackar skit om varför en person sagt eller gjort en viss sak istället för att säga:

- Men vänta lite, varför sa/gjorde du så? Jag gillar inte det/tycker det var dåligt gjort osv.

Personen får en chans att förklara. antigen är det hela ett missförstånd, inte korrekt eller så visar det sig att; Nej jag klarar inte av den här människan. Då informerar man om det så slipper man gå och störa sig och personen slipper vara utsatt för dolt skitsnack!

För hur många av oss känner inte igen skitsnack? Det kanske inte alltid hörs men det syns. Jag uppmanar alla som vet till 100% att en person står och snackar skit om en själv, gå fram och fråga vad problemet är. Tro mig det är helt underbart när en uppblåst människa blir högröd i ansiktet, stammar och uttrycker: vaddå? Vad har jag sagt. UNDERBART!

Snacka vad ni vill snacka om en person när den inte är där, så länge ni kan säga det i personens sällskap också.

__________________________________________


This is me... take it or leave it!

__________________________________________

BARA FÖR GABCE!

ZBOG TEBE SVE JEDNO UMRECU!!!!

DIIIIIIISSEEEEMMMM ZA TEEEEBEEEE

Kalla mig fjortis men vad mitt hjärta behöver får hon ;)

Lärare och elever

Jag tror många av oss glömmer bort att vi går igenom livet som lärare och elever.

Vi lär oss av situationer, människor, intryck, ja i princip allt. Så pass medvetna är vi nog alla.

En sak vi dock tenderar att förtränga är att vi även går runt som lärare, vårt beteende, saker vi säger och gör, påverkar vår omgivning även om det inte är något vi går runt och tänker på.

Det finns alltid någon vi påverkar med vår personlighet, det finns alltid någon som kommer ta efter och det finns alltid någon som kommer ogilla oss. Vad folk tycker om oss är mindre viktigt, eller inte viktigt alls rättare sagt. Det viktigaste är hur vi påverkar människor.

För även om vi gillar det eller inte så har vi faktiskt ett ansvar gentemot vår omgivning. Vad vill vi att folk ska lära av oss? Hur vill vi bli ihågkomna?

Det är ingen klyscha när man säger: behandla andra som du själv vill bli behandlad. Man hade lika bra kunnat säga bete dig som du vill att andra ska bete sig.

En förälder sätter nivån för hur barnet kommer bete sig, omedvetet sätter vår omgivning nivån för vårt beteende.

Hade vi alla, lite då och då, tänkt på vad det är vi förmedlar så, kanske, hade denna stad/planet varit en trevligare plats att vistas i/på.

Tänk på den....

Bara för att....

Hur gör man?

Som ett antal vet så har jag varit extremt stressad och vilsen de sista två månaderna, ja mer än vanligt. Jag är konstant sjuk och trött. Hur mycket jag än sover och "vilar" så är jag ändå trött!
Jag kan inte gå och träna eftersom jag konstant är sjuk, går på antibiotika just nu, vilket bara förvärrar situationen. Mitt dilemma är dock inte att jag behöver vila eller att jag konstant är trött.

Mitt dilemma är; hur reparerar jag mig själv? Hur gör jag det utan att tära på mina närstående?

Jag vet att min omgivning är förstående men helt ärligt, hur många kompisar orkar med någon som ständigt säger; nej jag kan inte jag mår inte bra eller nej jag orkar inte jag är trött. Förr eller senare så kommer de känna att jag bara ringer när det passar mig, att vi bara umgås när det passar mig. Det är definitivt inte min mening. Hur gör man?? Hur fortsätter man leva sitt liv som berikas av närstående utan att såra dem när man inte ens kan ta hand om sig själv längre?

Jag har väldigt svårt för att finnas till när jag knappt vet vad jag heter. Det är hemskt och höra vad en vän pratar om men inte förstå för man är så körd i huvudet.

Jag vet att jag alltid har haft prestationsångest och höga krav på mig själv, jag vet att jag skapat stressen själv. Men vad gör man när man är van vid att vara på ett sätt och ens omgivning är van vid att man är på ett sätt?

Det sista jag vill är att uppfattas som nonchalant eller egoistisk det är det sista jag är. Hur fan gör man?!

Malmoe city

Det är verkligen sinnessjukt hur nästintill en hel generation kan förstöra en stad.

Var man än går finns dom där! Dom där högfärdiga, spydiga, irriterande människorna som tror dom är allsmäktiga.

Att man inte ens kan gå på bio i lugn och ro är inte ens lite logiskt. En kille från Göteborg frågade mig på ett ute ställe här i Malmö hur det kommer sig att alla är så fientliga. Jag hade inget svar. Även jag är fientlig. Väldigt sällan tillåter jag en främmande tilltala mig, i vanliga fall snäser jag eller ber dom fara och flyga. Tydligen är det fler som känner av spänningarna i luften som kommer från allas vilja att hävda sig.

Hade alla bara stått för deras vilja och varit ärliga mot sig själv så hade allt varit så mycket lättare än att gå runt och försöka hitta möjligheter till att ständigt hävda sig och passa in i den självskapta profilen. Det som är extremt komiskt är att alla kastar ordet respekt höger och vänster, men ingen tycks förstå innebörden. Ger man respekt, får man respekt. Rädsla är inte respekt. Hur svårt ska det vara?

Jag undrar verkligen varifrån detta fenomen kommer. Någon som vet?