Time to say I'm sorry

Jag har aldrig haft problem med att be om ursäkt när jag gjort fel. Men jag har aldrig preciserat mina ursäkter. Jag har antagit att personen i fråga förstått vad jag bett om ursäkt för.

Även om jag inte vaknar imorgon så kan jag inte klaga. Jag har fler rikedomar än den person med mest kapital på denna jord, men jag har aldrig varit tydlig med mina förlåt till dem som förtjänat det. Det kommer en tid då man inser att nuet är det soom verkligen betyder något. Igår har varit och vem vet vad imorgon kommer och vad den i sådana fall frambringar? Det enda jag vet är att det nu är "time to say I'm sorry"

Till min älskade mor: Jag menade inte ett ord av den mening som blev en lögn. Du har aldrig varit en dålig mamma. Du har alltid funnits vid min sida, hur fel du än har tyckt att det var, det tackar jag dig för. Trots alla hårda ord som växlats så har du alltid låtit mig begå mina misstag själv, det tackar jag dig för. Du har alltid stått för dina orubbliga synpunkter, men aldrig kritiserat mina som ofta varit raka motsatsen, det tackar jag dig för. Jag är ledsen för att jag stötte bort dig när du bara ville mitt bästa, jag är ledsen för att jag skyllde mina brister på dig, jag är ledsen för att jag inte fanns där för dig när du grät. Av allt som utgör mig; Förlåt.

Till min älskade far: Du hade rätt. Jag är ledsen för att jag försökte "dum" förklara dig, när jag önskar att jag hade hälften av din visdom. Det finns inget du hade kunnat göra annorlunda, du har verkligen gjort allt, och mer därtill. Jag är ledsen för att jag anklagade dig för att göra mig illa när allt du gjorde var att kämpa för mitt bästa. Jag är ledsen att jag inte kramade dig när du talade om att jag alltid var välkommen. Jag är ledsen för min idiotiska kommentar när ni ordnade en födelsedagsfest som jag sedan lämnade. Jag är ledsen för att jag inte såg hur lika vi var tidigare. Av allt som utgör mig; Förlåt.

Jag är ledsen för all otacksamhet jag visat och för alla gånger jag fått er att undra om jag hatar er och vad ni gjort för fel. Ni har inte gjort något fel och jag hade aldrig kunnat hata er, jag är ni, jag avgudar och älskar er.

Till min älskade bror: Jag är ledsen att jag inte fanns där när du behövde mig som mest. Jag är ledsen för jag fick dig att tro att det finns något som är viktigare än dig, det gör det inte. Jag är ledsen för att jag lät dig bära tyngden. Jag är ledsen för att jag lärde dig ljuga. Av allt som utgör mig; Förlåt. Vad som än sker så är du alltid min ögonsten och jag älskar dig.

Till min Duse: Jag är ledsen att jag inte fanns där när du slog i botten. Jag är ledsen att jag inte hade en aning om vad som skedde i ditt liv. Jag är ledsen för allt jag missat. Av allt som utgör mig: Förlåt. Until the sladd do us part.

Till min bästis: Jag är ledsen för jag inte lyssnade. Jag är ledsen för att jag inte förstod att dit "hot" som du aldrig verkställde. Jag är ledsen för att jag inte fanns där så som du funnits där för mig under alla år. Jag är ledsen för att jag valde bort dig trots att du aldrig tvingade mig att välja. Jag är ledsen för att jag inte följde med på resan, jag är ledsen för att jag trodde att sova med mobilen under kudden skulle räcka, jag är ledsen för att jag inte såg vilken idiot jag var. Du har alltid funnits där för mig så som jag aldrig har funnits där för dig. Jag hoppas att jag en dag kan återgälda allt du gjort för mig. Tack för att du aldrig har använt det mot mig. Av allt som utgör mig: Förlåt.

Till min prinsessa: Jag är ledsen att jag lämnade dig när du behövde en vän. Jag är ledsen att du fick gå igenom smärtan ensam. Jag är ledsen för att jag inte stannade upp för att tala om hur fel situation du hade försatt dig i. Jag är ledsen för att jag ringde tillbaka en gång i halvåret. Av allt som utgör mig: Förlåt.

Push it to the limit.

Jag tar tillbaka mitt påstående att vi alla har en gräns. I alla fall när jag pratar om psykiska gränser. Det finns inga gränser för hur långt (fram eller bak) vårt psyke kan ta oss. Vi klarar bokstavligen av ALLT.

Hur klarar människor sig från trauman som vi inte ens hade kunnat tänka oss i den vildaste fantasin. Hur kommer det sig att en person som förlorat precis allt i sitt liv ändå lyckas behålla ett leende och fortsätter kämpa? Varför stannar man kvar i ett förhållande där man utsätts för misshandel? I båda fallen handlar det om historia. En har lärt sig släppa historien och den andra lever kvar i dåtid, då allt var bättre.

Vi måste lära oss leva i nuet. Historia är dåtid, det ligger bakåt.
Vem vill gå bakåt när igår inte finns idag?

Nederlag

Varför går vi ständigt runt med rädsla för att misslyckas? Rädsla för att inte vara bra nog? När så många av oss har misslyckats men ändå rest sig upp och provat igen eller helt enkelt förstått att det inte fungerar och på så vis hittat styrkan till att ge sig på något nytt.

Vem sätter standarden för vad som är ett misslyckande och vad som klassas som framgång?
Det är alltid lätt att påstå att det är samhället, omgivning. Hur logiskt låter det?
Det finns inga måsten förutom två.

1. Man måste dö.
2. Måsten som vi själva satt upp som val och mål. Antingen för att vi tror att det behagar någon annan eller för att vi tror att det är det vi vill.

Gud ska veta att jag har gjort enorma fel, men jag har inte misslyckats, jag har lärt mig. Varför är det då så svårt att ta vara på lärdomen istället för att ständigt bära på en rädsla för att göra om samma fel?!

Vi är vår största och enda bödel.
Det finns inga misslyckanden, bara läxor.

The sky's the limit

Är det inte helt otroligt, eller fantastiskt eller häpnadsväckande?

Själen.

Tänk er den värsta möjliga smärtan. En sådan smärta som får oss att utbrista: det gör ont ända in i själen, en sådan smärta som får oss att önska att morgondagen inte kom och att nuet var igår. Vi knäböjer hellre än att behöva stå raka i ryggen med tyngden på axlarna.

Tänk er sen hur många gånger vi känner så och tar oss ur det. Gud vet hur många gånger till vi kommer känna den känslan för de flesta av oss gör det igen och igen och igen.

Är det då inte häpnadsväckande hur mycket smärta vår själ tål?

Om vi nu har levt flera liv, vilket jag tror vi har, så har vår själ säkerligen känt outhärdlig smärta i alla dess former förr och trots alla smällar den fått och får ta, så ger den sig ut.... IGEN!

Om det är något vi måste lära oss och verkligen tro på så är det att vi är så mycket starkare än vad vi någonsin kan tro. Oberoende av hur många slag vår själ mottar så är den alltid redo.
Det är inte mer än rättvist att vi behandlar vår egen och andra själar med respekt, för de är beundransvärda och det är inte mer än rättvist att vi gör oss av med allt skit som rotar sig in och hamrar spikar i vår själ.

Face your strength, only the sky's the limit.

Staying alive is admirable when it hurts so bad that you can't even breath but you still survive and keep on fighting every battle

Det kvittar hur mycket man än inbillar sig att saker och ting inte påverkar en längre, eller att man är förbi en viss period, så slipper man inte undan den gnagande känslan. Den där känslan som drar ner nivån på livskvalitén.

Det finns inget bättre än att prata, att ärligt blotta sitt innersta till en person som äger ens fulla tillit.

Priceless.

Det är när man kan återberätta det förfärliga, det ledsamma, det patetiska, det hjärtkrossande med ett leende på läpparna och trots alla minnen som återuppstår, inte önska orsakerna till allt något ont, som man vet att man är tillbaka.

Det är när man inte känner igen huvudkaraktären i sitt förgångna liv när skrattat klingat bort och den återberättade historien sjunkit in, som man vet att man kommer kasta sig ut i det okända igen.

Det enda man kan jag göra är sitt bästa, oberoende av smärta, lidelse eller förakt.
När man överkommit allt och fortfarande står med stoltheten intakt på två starka ben, redo att ge sig på nya utmaningar lika skrämmande som spännande; då har man överlevt. Då lever man.

Staying alive is admirable when it hurts so bad that you can't even breath but you still survive and keep on fighting every battle.

Even brick cracks

What do you do when the bricks that built you up and protected you, crack?

You feel obliged to glue the foundation back together, you feel suffocated by the need to make it right, to repay your deeds.

'cause you are in debt. We all are.
Our bricks were placed with great precision, carefulness and determination.

How can we just let them wither and tumble down? We can't. I can't, I wont.

Even if I have to rearrange them, replace them or even keep them from falling apart with my own hands, I'll be right there, keeping the foundation steady and firm, by all means.

Even the best fail.

Keep it positive!

Det är rätt komiskt, eller rättare sagt, tragiskt hur vissa karakteristiska drag hör samman med "lycklig" respektive "olycklig".

En människa som är trång synt, negativ och ignorant kan omöjligt vara lycklig.
Varför ägnar man sin dyrbara tid åt att spy galla över alla orättvisor istället för att fokusera på rättsvisor, eller varför inte; gå till botten med dessa orättvisor och göra en förändring.

Jag kan inte undgå sambandet mellan fokus på negativa faktorer och dragningskraften. Med andra ord; allt skit man absolut inte vill ha och spenderar sina dagar på att tracka ner på, drar man till sig!!

En av de kosmiska lagarna beskrivs på följande vis:

Motståndslagen
Vad du än hatar, har fördomar om eller på annat sätt försöker motstå i livet drar du till dig - som en magnet.

Jag kan inte annat än hålla med, är själv ett vandrande exemplar.

Back to the point.

Ju mer man fokuserar på allt man avskyr, ju mer drar man till sig det vilket i sin tur resulterar i olycka.

Om man istället sätter fokus på allt det positiva och försöker finna det positiva i allt så kanske, kanske man uppnår villkorslös lycka. Det vill säga lycka som inte är baserad på materiella ting, en bild av hur världen bör se ut eller vem som bör bidra till din lycka. All lycka som baseras på denna typ av krav är allt annat än långvarig lycka. Vad gör man när man förlorar allt det materiella? Vad gör man när en förmodan av en värld man byggt upp rasar? Vad gör man när "den där" personen försvinner?

Att hålla huvudet kallt är inte ens i närheten av simpelt, MEN verkligen värt mödan. Jag antar att det hela handlar om övning. Så fort man stöter på en faktor som frambringar negativism. Stanna upp. Är det värt att ens lägga ner energi på det? Om ja, försök finna det positiva, det finns alltid något, försök förstå grunden och lös det!

Är det inte värt det; gör dig av med skiten!

It is, what it its, if you accept it!

Jag är så trött på folk som klagar på specifika störningsmoment istället för att göra något åt saken. Det man egentligen borde klaga på är väl det faktum att man finner sig i det som man anser irriterande?

Saker och ting är vad de är för att de accepteras.

Ord gör inte större skillnad, förutom att fylla tomrum.
Handling förändrar.

Simpelt men ah så svårt.

Älska?

Hur vet man att man älskar?

Jag avskydde den frågan, för jag ansåg att det inte var svårare än: Man bara vet.

Man vet inte bara.

Jag trodde att jag älskade en viss människa oerhört mycket, den svåra vägen lärde mig två saker: Vad hjärtat känner och vad hjärnan vet är ibland två väldigt olika typer av förnimelser. När du vet allt om en människa och fortfarande trivs i dens sällskap, då älskar du.

När du känner till en människas mörkaste hemlighet, värsta ovana, hemskaste sida och fortfarande klarar av den, då älskar du.

Det spelar ingen roll hur fina ord en människa kan uttrycka, hur bra den kan behandla dig och vilka otroliga lyckorus den kan framkalla.

När du vet vad som gömmer sig bakom, när du vet hur många skelett garderoben rymmer och ändå känner samma lyckorus. Då älskar du.

Visst är Sverigedemokraternas anhängare smarta?

Anonym Anonym sa...

Dessa gäng består av personer från olika länder på balkan... men de flesta är från Bosnien.

90-talets politiker måste va jävligt stolta idag som öppnade dörren till Sverige så att massvis med flyktingar från Bosnien och Kosovo kom hit. Nu ser man daligen resultatet av dessa flyktingarnas tacksamhet.

15 augusti, 2009 11:34
Blogger SpikHarry sa...

Spelar ingen roll var dom kommer ifrån. Deras tacksamhet är den samma. Våld rån mord etc etc..

15 augusti, 2009 12:12
Anonym Anonym sa...

Undantagstillstånd
är utfärdat
för alla Malmöbor:

Gå inte ut på stan -
festival eller inte
- i alla fall inte efter
mörkrets inbrott,
dvs efter kl 21!
Detta är nämligen förenat
med fara för din hälsa,
plånbok, mobil etc
och ditt liv!
Djungelns lag gäller
nu i hela Malmö.

OBS! Varningen gäller INTE
självmordskandidater!

Suzanne

15 augusti, 2009 15:08
Anonym Sanna sa...

Där finns svenska också i den gruppen som var med i starten när dem startades och det ju svenskarna som ÖPPNAR dörrarna till sina grupp medlemmar ...
Kanske ska börja utgå från grunden istället för konstant hacka på invandrare ....

När det gäller folket från balkan som har överlevt kriget så ska ni inte öppna er käft förräns ni vet deras bakgrund från grunden ...
Tänk på dem som har sett sina föräldrar bli skjutna, sina syskon våldtagna och halshuggna ...
Hade ni överlevt den dem överlevde så skulle ni inte snacka här så mkt skit ...
Vissa respekt för den folk rasen så får ni respekten tillbaka ..... Dem inte folk efter deras BAKGRUNG

15 augusti, 2009 20:13
Anonym Anonym sa...

Det är väldigt lätt att glömma... glöm inte. Så kanske vi får tillbaka det Malmö vi egentligen vill ha. se klippet; http://www.youtube.com/watch?v=dbLZu_zc6tQ&feature=channel_page

15 augusti, 2009 20:25
Blogger Elila sa...

Tycker att det är extremt komiskt hur dömande och okunniga vissa människor kan vara. Jag är från forna balkan. Min morfar kom hit 63, som arbetskraft. Ni kanske borde fundera på varför Sverige begärde in utländsk arbetskraft. Jag kan ju förenkla er tankeverksamhet genom att upplysa er om att det inte beror på att den formen av arbetskraft var billigare då de försågs med nybyggda hem och skattejämkning.

Gängverksamheten i Malmö har sitt ursprung i det "kära" hel-svenska (i grunden) MC-gänget Hells Angels, där Thomas Möller har en mäkta "imponerande" nazist-samling. Ni kan väl tacka era kära landsmän (eftersom jag tydligen räknas som en invandrare) för att ha öppnat dörren till organiserad gängverksamhet.

När det sedan kommer till gängen i Malmö så kanske ni även borde ta er en tankeställare till varför folk väljer denna "enkla" utväg.

Fördomsfulla människor är snabba med att döma, utan någon större fakta som grund. Vilket är synd då kunskap är makt och ingen förändring kan ske utan efterforskning.

Kom ihåg att hat väcker hat. Vi har alla sett vad hat har resulterat i runt omkring i världen.

16 augusti, 2009 23:26
Radera
Anonym Anonym sa...

Det är patetisk att påstå att pga det finns dumma svenska likt Hells Angels skall det svenska samhället importera och tollerera slödder och idioter bara för att de kommer från krigsdrabbade länder. Att dumma svenskar bor i landet kan man icke göra något åt men man kan alltid skicka tillbaka alla andra smarta idioter som kommer utifrån.

16 augusti, 2009 23:42
Anonym Anonym sa...

Sanna skriver:
”Tänk på dem som har sett sina föräldrar bli skjutna, sina syskon våldtagna och halshuggna …
Hade ni överlevt den dem överlevde så skulle ni inte snacka här så mkt skit ...”

Det är du som pratar ”skit”, Sanna.
Människor från de Tyska koncentrationslägren som Sverige tog emot mot slutet av andra världskriget hade liknande traumatiska upplevelser, men har aldrig ställt till med kriminalitet eller visade någon svenskfientlighet. Tvärtom, de var tacksamma för den hjälp som svenska staten och folket get dem.

17 augusti, 2009 18:53
Blogger Elila sa...

Det är ju ännu mer patetiskt och rent ut sagt korkat att tolka mitt inlägg som en uppmaning till att importera slödder. Först och främst så föds ingen till slödder, man utvecklas till ett. (Du kan få låna litteratur i kriminologi då du inte verkar ha koll på avgörande faktorer.)

Att sedan skicka tillbaka dessa utpekade innebär inte att problemet försvinner. Faktum är att det starkaste (svenska) gänget förblir verksamt eftersom, "dom kan man inte göra något åt" (för att citera). Det är bara en tidsfråga innan de inviger nästa generation av "importerade" människor i gänglivets paradis. Sen anser jag att den här inställningen "skicka hem dom så slipper vi problemen" är en typisk fördomsfull, ignorant syn, just därför blir inget ordnat i Sverige. Du kanske inte lärde dig detta när du var liten, men problem försvinner inte bara för att du blundar för dom eller tar bort dom ur din åsyn. För att förtydliga, så det inte uppstår fler missförstånd; lös det från grunden.

17 augusti, 2009 20:58


Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Var bara tvungen att dela med mig av dessa ypperligt klipska människor.

Bloggen finner ni på: http://spikharry.blogspot.com/

Standing tall

Come get me, I'm ready.
I'm going to fight this battle standing tall.
I'm going to embrace my mistakes and learn.
I will no longer be quiet, I will no longer keep unnecessary secrets, I'm me and you know me.
I'm not afraid of you, I created you, therefore I will destroy you, that's my human right.
Your nothing but a mind twister, you have nothing that I didn't give to you. From now on, until I've won this battle you are out of rights, you are out of commanding, you are not you. You are me, and I'm standing tall.

Queen B take it away....

Du vet aldrig när det slår dig....

Det är ett under, nej ett fenomen, hur den mänskliga hjärnan har en förmåga att blockera allt som har med det undermedvetna att göra. Vi, intet ont anade, går runt och lever i harmoni tills det slår oss.

När det väl slår till, slår det hårt. Marken gungar, benen viker sig och magen knyter sig. Uppfattningar man haft om sin omgivning och sig själv är som bortblåsta, världen är som ny, skrämmande och helt, totalt ointressant.

Omgivningen finns där och lockar med sin värme men man är så blåslagen att man bara inte finner ork till att ta sig dit.

Osäkerheten resulterar i isolation och oväsentliga ting förblir i det dolda, utan någon större anledning.

Förklaring? Jag har bara en. Ta itu med det undermedvetna innan det tar itu med dig för du vet aldrig när det slår dig och din värld raserar.

Tycka synd om dag

Jag har en sådan där dag då jag tycker synd om allt och alla utan någon egentlig anledning.

Det är synd om hunden som stirrar in i en vägg.
Det är synd om brorsan som får köra rundor.
Det är synd om mamma som stod och lagade mat.
Det är synd om pappa som är rastlös.
Det är synd om kvinnan på tv, hennes mormor dog.
Det är synd om grannen som aldrig blir klar med sin renovering.

You get the picture?

Jag tror inte att en enda levande varelse på denna planet har så många "tycka synd om dagar" som jag har.

Jag lider med den äldre mannen som inte kan gå upprätt när jag står stadigt på mina två ben.

Jag lider med hundar som är kopplade utanför affären när jag är fri som en fågel.

Jag lider med varje skapelse som det står om i tidningen när jag är trygg.

Ibland är det så överväldigande att jag bara vill sätta mig på närmsta raket och be NASA skjuta iväg mig till Mars. Varför spendera ännu en dag på en plats där det finns så många anledningar till att tycka synd om skapelser.

Jag vet att "det är vad det är" och jag vet att jag inte kan göra annat än att se till att jag är mitt ME, men känslan av maktlöshet och sorg är i princip alltid starkare än glädjerusen därför ska jag fortsätta med min tycka synd om dag.

Heartbeat

Är så enormt trött på dig!
Styr och ställer som att du äger monumentet.
Skenar när du inte bör, blockera folk som försöker komma in och brister så fort ting konfronteras.

JAG bestämmer, inte du.
Du är en maskin, ett verktyg för existens, inget annat.
Sköt ditt jobb och sluta beblanda dig med min tankekraft.

Stupid heartbeat, I'm so sick of you.

Breakthrough

Today, this day, just a few minutes ago, I had my breakthrough....

För lite mer än två år sedan, då jag var svagare än någonsin svor jag i min ensamhet att aldrig någonsin gråta igen. Inte för banala saker, inte för att ha blivit sårad av folk jag älskar, i princip för inget. Med att gråta menar jag på riktigt, sådär så man inte kan andas längre och tårarna bara forsar. Jag har inte gråtit, inte på riktigt, bortsett från när min morfar dog för 1 och ett halvt år sedan och idag. Jag grät idag, greys anatomy utlöste det men allt undertryckt kom ut, finally! Det kanske inte låter som något att hurra för, men det är en hel del.

Jag har alltid varit en känslig person som gråtit av glädje, sorg , medkänsla, ja av nästan alla anledningar man kan komma på och jag har alltid mått mycket bättre efteråt. Jag trodde aldrig att jag hade den mentala styrkan till att styra över mitt känsloliv, saker och ting är dock inte alltid som man tror, inte ens man själv.

Att inte kunna gråta hur mycket jag än velat har orsakat en kvävande känsla hos mig som ersatts av fanatisk ärlighet. Jag har försökt att alltid säga precis vad jag tycker och tänker till de i min omgivning som påverkar mig på ett eller annat sätt. Vilket i vissa fall är bra och i vissa mindre bra.

Nu i efterhand känner jag mig ovanligt lättad. Fastän jag vet att det för mig fortfarande är en kamp då jag associerar gråt med svaghet, helt fel, I know. Men har jag kunnat svära på att låsa in mina känslor så kan jag förmodligen göra motsatsen.

En annan sak som jag idag lovat mig själv är att så ofta jag kan tala om för alla betydelsefulla människor i mitt liv som på ett eller annat sätt gör mig till en bättre människa, att jag älskar och uppskattar dom. Man vet verkligen aldrig vad som händer imorgon. Folk är rädda för spöken, demoner, aliens, svarta madam osv. Men vi vet aldrig vad som händer när vi sover, väljer att gå upp ur sängen på morgonen eller går till läkaren för en vanlig undersökning. Att leva sitt liv i orationell rädsla är inte bara hämmande men direkt livsfarligt. Farligt på det sätt att vi glömmer bort att leva. Vi har alla drömmar som vi viftar bort som farliga, orealistiska eller ouppnåeliga utan att ens ha försökt.

Jag lovar och svär på att jag ska åtminstone försöka. Vilken sjuk fix idé jag än må få, så ska jag åtminstone försöka innan jag kan vifta bort den.

Hur svårt det än må vara och hur ont det än kan göra när en närstående väljer att följa en dröm som kan innebära att den måste lämna mig, så tänker jag inte försöka stoppa den av egoistiska skäl. Det är just det vi är. Egoister. Vi gråter när någon reser, dör eller flyttar för att VI inte får ha dom hos oss i sorgen försvinner lät den personens vilja. Jag vet hur enormt svårt det kan vara och hur ont det kan göra att förlora någon på alla de tre nämnda vis, men så länge personen fick sin önskan uppfylld och så länge den slipper smärta och sorg så kan vi åtminstone försöka glädjas för dom vi tycker om.

Till alla mina nära och kära, ni vet vem ni är; JAG ÄLSKAR ER!

Tack för att ni finns.

Artister

Det är sinnessjukt hur människor med en underbar röst kan beröra en person.

Såg Beyoncé i Göteborg igår, unbelievable! Jag kan inte påstå att jag e världens Beyoncé fan & hade det inte varit för att Gabi köpt biljetten till mig & tjatat i 100år så hade jag troligen aldrig åkt! Guuuud vad jag hade slagit mig själv för det. TACK DUSE!

Hennes röst är fenomenal! Vilket uppträdande! En sann artist!

Jag är avundsjuk på alla som har den styrkan och skönheten i rösten. Det måste verkligen vara en mäktig känsla att kunna stå rakt upp och ner, sjunga och få så många att gråta av rysningar!

Jag har verkligen försummat musik på sista tiden, kan verkligen säga att jag saknat känslan av att bli så fruktansvärt berörd av en fantastisk röst och underbar text.

Då finns ett enormt urval av artister och även om man gillar en specifik typ av musik så bör man verkligen lyssna till alla som har gåvan. Man slutar aldrig förvånas över hur en artist som inte alls tillhör ens musiksmak kan träffa en rakt i själen med ett par väl framförda textrader.

Som Marci säger, me time, alla behöver vi me time, jag kan inte komma på ett bättre sätt att spendera sin me time i ett mysigt rum med sällskap av e grym artist.

FENOMENALT!

Complicated

Don't tell me what to do 'cause I'll surely do the opposite.
Don't tell me what to think 'cause I'll out-think you.

Complicated.

That's how one digs its own grave.

Tell me I'm wrong and I will raise hell to prove I'm right.
Tell me I'm stupid and you'll find my picture next to Einstein on google.com

Complicated.

That's how one evolves.

See. It ain't easy being me.

I'm out

I thought I knew you. As expected I was wrong.
The worst part is I thought I knew me and again, I was wrong.
There's no such thing as imagining. It's just us being stupid enough to not see the truth.

God knows how stupid I was for believing that it would pass, that you were smarter than that.

I'm tiered of thinking, I'm tired of being stupid, your choice,your path; you live it. I had my share. I'm sick of feeling bad when I'm not the one that should. If you want to be stubborn and keep on lying to your self, be my guest. Just don't think that I'm stupid enough to be fooled.

It's your battle, you fight it.

I'm sick and tired of this bullshit.

I love you but I'm out.....

Sikta högt!

Hur långt ner på botten du än må vara, sikta högt!
Även om du bara kommer halvvägs så är du högre upp än där nere.

Vi människor underskattar vår kapacitet, desto högre och krävande mål vi sätter upp för oss själv, desto längre kommer vi.

Det finns inget som heter; det går inte, det är inte möjligt, jag kan inte.
Allt går, bara man vill.

Simpla saker kan förändra en hel livsstil, så länge man står för sin vilja.

Vem hade kunnat tro att Rosa Parks vägran att ge upp sin sittplats på bussen till en vit man skulle resultera i en 381 dagar lång bojkott av kollektiv trafiken som i sin tur resulterade i att USA:s högsta domstol kom fram till att "regeln" stred mot grundlagen. Allt detta för att Rosa Parks tro och vilja var starkare än någon fånig regel.

Det finns inget som heter dåliga människor däremot finns det något som heter svaga människor. Hur många människor föds till att utföra en dåliga, hemsk eller rent av förfärlig handling? Inga.

Det finns åtskilliga exempel på två individer från samma familj, samma hem, samma uppfostran men, trots det, totalt olika vägval. En hamnar rätt, den andre går vilse. Jag är trött på alla ursäkter:

- "det beror på personens umgänge"
- "föräldrarna"
- "trauman"

Visst är det i grund och botten en bidragande faktor MEN allt handlar om individen vilja och styrka, that's it! Det är inte mer invecklat och freudianskt än så. Tyvärr. Det intresserar inte mig det minsta vad så kallade experter eller efterblivna politiker påstår.

Visst finns det psykiskt sjuka människor men vi har alla en undermedveten styrka, att erkänna att man är sjuk och behöver hjälp, att dessutom söka sig till den hjälpen är bland de starkaste handlingarna en person kan begå.

Att vår vård är åt helvete är ett annat inlägg. Återigen, vilja och styrka. Jag vägrar tro att en högutbildad person som ägnat sitt liv åt att hjälpa utsatta, sjuka människor böjer sig för restriktioner, mer kamp anda än så måste det finnas.

Jag efterlyser fler Rosa Parks som vågar sikta högt. Även när de är längst ner.

Who said that dreams don't come true?

Hell on earth

Som jag nämnt i ett antal tidigare inlägg, så är jag väldigt nyfiken och tycker om att veta en del om mycket. Detta resulterar i Google-mani samt att jag läser en del.

Just nu läser jag en bok skriven av Sylvia Browne; Besök från andra sidan, där hon redogör för olika begrepp inom spirutalism. Väldigt intressant. Hon svävar inte ut och håller sina förklaringar så sakliga och logiska som möjligt. En sak som hon tar upp har gett mig en ordentlig tankeställare.

Denna intressant sak som hon även tar upp i en del andra som jag läst utav henne är att det inte finns någon djävul. Det existerar helt enkelt inte en sådan varelse. Djävulen med de egenskaper och i den form som vi känner till honom, har skapats av människan själv. Först och främst från kyrkan som skrämsel taktik för att locka besökare men även för att hålla "kontroll". I andra hand har bilden av honom upprätthållits av de som tror på en djävul och en dömande gud.

Varför skulle en gud som satt oss till en värld full av negativet och kaos vara dömande? Varför skulle vi dömas till ett helvete för att vi inte följt bibelns, koranens eller torans lagar? Lagar som finns i böcker skrivna av människan? Jag tycker inte att det låter det minsta logiskt.

Jag är inte rädd för en djävul, en ande, en demon eller ett spöke. Jag är rädd för människan. För den ondskan och den förmågan till att skada som en människa har tror jag inte att en enda påhittad djävul kan komma i närheten av. Vem har har hört att en djävul/demon/ande har våldfört sig på ett barn, mördat en hel familj, lurat sina närmsta för pengar eller låtit högmod leda till fördärv? Någon? Nej, jag trodde inte det.

Den värsta djävulen, den värsta skapelsen på denna jord är människan själv. Ingen eller inget, varken påhittat eller vekligt kan vara mer ondskefullt än en människa. Ingen av oss kan förutse vad en människa kan vara kapabel till, det finns inget mer dolt och mystiskt än en människas psyke.

Vi människor skapar våra egna djävlar, de ser ut som oss, går och pratar som oss. De har inte horn i pannan, en svans och en högaffel. De vandrar bland oss och vi kan aldrig vara beredda, vi vet att de kommer slå till men inte när eller hur. I bästa fall läser vi om det i morgondagens tidning, i värsta fall får vi själva uppleva den ondskan som endast en människa är kapabel till.

Jag är inte rädd för mörkret längre, jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för min granne. Tänk om han springer in här med ett full laddat vapen och skjuter ner oss alla?

Det finns inget helvete där vi får brinna i all evighet, kontrollerade av en röd liten gubbe med horn, svans och högaffel. Vi bor i helvetet, ett helvete människan skapat.

Welcome to hell on earth.

There's no place like home

Vi gör alla våra misstag, många som få, stora som små.

Gud vet att jag gjort ett antal vissa större än andra.

Oberoende av hur gärna jag ville bibehålla min stolthet eller helt enkelt var rädd för det där steget så är jag glad att jag gjorde det. Min mamma har alltid sagt/säger: "vad som än händer, vilken tid på dygnet det än må vara, vad du än gjort så kan du alltid komma hem"

Många av oss underskattar "hem". För mig är ett hem dit jag kan vända mig när som, rätt som fel. Jag tas alltid i mot av samma villkorslösa kärlek. I mitt hem är jag endast omgiven av folk jag älskar och som älskar mig. Jag kan vara precis hur galen som helst utan att bli dömd. Jag får vara hur korkad som helst utan att behöva be om ursäkt. För vissa finns det fler platser som betecknas som hem. Så länge det uppfyller kriterierna så är det ett hem.

Jag har två och jag vet att jag kommer bilda fler.

När den yttrevärlden blir för mycket för att kunna handskas med så kan jag alltid låsa in mig i min vrå, i mitt hem.

Aldrig någonsin igen kommer jag underskatta det ett hem har att erbjuda: trygghet, värme, ledning, villkorslöskärlek och viktigast av allt: ro.

Med dessa byggstenar till hands kommer jag bygga mina hem för mig och för de viktigaste människorna i mitt liv.

There's no place like home.

Samma värld?

Min mamma är Serb och min pappa är Makedon. Mamma kom hit när hon var 1 och pappa när han var 12. Både jag och min bror är födda och uppvuxna i Sverige. Nästintill varje år har vi åkt ner och hälsat på släktingar.

När jag var yngre var jag ganska strängt hållen. Idag gör jag, i princip, precis hur det behagar.

Jag anser mig vara väldigt lyckligt lottad då jag kan plocka det bästa ur två kulturer. Samtidigt kan det vara förvirrande då man i Sverige klassas som utlänning och i Serbien/Makedonien är man "svensken". Jag har alltid varit införstådd med var jag kommer ifrån och vad det innebär. En sak jag absolut inte kan förstå är hur folk "där nere" tänker?!

Jag har alltid fått säga vad jag tycker och tänker hemma, ingen kan säga mig hur jag ska se saker och ting, den uppfattningen har jag själv fått införskaffa.

Min mamma har alltid varit väldigt noga med att inte tvinga oss till att tro en viss sak. Visst har vi blivit informerade om våra traditioner och visst finns det en del vi följer. Därför kan jag inte förstå hur t.ex. min mormor kan ha ett helt annat tänkande när min mamma blivit uppfostrad av min mormor.

För min mormor och många äldre som kommit till Sverige från balkan, är världen antingen svart eller vit. De lever i sin lilla bubbla där man tycker och tänker precis som alla andra. Gud nåde den som avviker, då får man hör ett och annat, eller som vi kallar det; djungel telegrafen sätter igång. Det som jag kan irritera mig något oerhört på är att alla, precis alla alltid hittar något att snacka skit om. Det spelar ingen roll hur dåligt man själv har det bakom stängda dörrar det ska snackas och det ska göras till precis alla.

Ingen ska någonsin veta hur dåligt man har det, det är ju skam.

Mycket tas förgivet. Även om familjen är enormt viktig så underskattar man den på sätt och vis, man tar förgivet att de yngre medlemmarna ska göra och bete sig så som de blir tillsagda. Likaså när det kommer till en kvinnas roll. Visst finns det värderingar jag håller med om men väldigt många fortsätter vara gifta trots att de inte känner något för varandra eller är missnöjda, för det ska vara så. Oftast är det kvinnorna som är missnöjda, istället för att tacka för sig så lever de resten av sina olyckliga liv med den person som får dem att må dåligt.

Jag kan inte förstå hur vi kan bo på samma planet, vandra i samma värld men ändå ha en så förvånansvärt förvrängd bild av verkligheten. Hur orkar man gå runt i sin lilla bubbla och anstränga sig för att följa normer som skitsnackande människor satt upp?

Jag struntar fullständigt i vad folk pratar bakom min rygg, jag är inte intresserad av att veta vad "dom dära" viskade när jag kom in på jugge-festen. Jag lever mitt liv för mig och dem som förtjänar det, ingen annan. Ingen klappar mig på ryggen för att jag gjort som det behagar dem. Blir folk liiiite lyckligare av att snacka skit om mig, so be it. Det kan inte vara lätt och försöka upprätthålla en fasad när man är olycklig.

Samma värld? Hell no.

Keep on kickin' me

Pull my hair and I will laugh
Tell me I'm worthless and I will prove you wrong
Back talk me and I will rise above it
Punch me in the face and I will ignore you

Keep on kickin' me 'cause you feed me the fuel I need to be better than you.

"I prefer to die standing than to live forever kneeling." / (¡Prefiero morir de pie que vivir siempre arrodillado!) - Emiliano Zapata Salazar

I will help you rise

Man måste låta människor falla för att de ska kunna ta sig upp starkare än någonsin.

Hur ont det än gör att se på när en människa faller så är det enda vi kan göra att stötta och se till så att den reser sig. För det gör den.

Jag slutar aldrig förvånas över vad vi människor tvingas gå igenom för att nå toppen. Det mest förvånansvärda är enorma fallgropar som vi tar oss ur, starkare än någonsin. Många gånger ensam men ännu fler med stöd.

Jag har sett människor falla så hårt att jag aldrig trott att de någonsin skulle resa sig igen. Jag har varit längst ner på botten, vid kärnan och ändå rest mig, dammat av skräpet och klättrat högre än vad jag kunnat drömma om.

Vi lever på en planet där precis allt kan gå fel. Vi har vetskapen om vad som kan ställa sig i vår väg mot toppen, men vi är inte medvetna förrän det slår oss med sådan kraft att vi blir skickade flera utvecklingsstadier bakåt. Det är inte förrän vi identifierar föremålet som träffat oss som vi kan eliminera det, begrava det, spotta på det och fortsätta.

Vad går vi mot? Vad är det för väg och var är toppen? Lycka.
Allt alla egentligen söker är lycka på ett eller annat sätt. Det vi lär oss efter alla motgångar är att se och känna igen lyckan. Oftast har vi haft ett grepp om den hela tiden, det är när vi börjar tvivla och sträva efter det som leder till otacksamhet som vi tappar greppet.

Var tacksam för det du har, tvivla aldrig på dig själv, var ärlig och låt inget komma i vägen för dina mål.

I will help you rise.....

I don't blame you

Människor är i behov av människor.
De som isolerar sig och skärmar av sin omgivning; high five till dem. De flesta av oss kan inte välja huruvida vi ska bry oss om en annan levande varelse eller inte, vi gör det oftast automatiskt. Vi bryr oss, automatiskt.

Varje gång vi väljer att bry oss väljer vi också en sorg, 'cause people always leave.
Man kan förlora en person på tre sätt:

1. Man blir sviken
2. Man stöter bort
3. Personen dör

Någon gång under vår emotionella livsutveckling så kommer någon av de tre faktorerna ske. Ibland alla tre, ibland klarar man sig med två och har man verkligen tur så behöver man bara uppleva en sorts sorg. De som väljer att skärma av sin omgivning har antingen upplevt någon/alla av sorg orsakerna eller sett en människa genomlida dem. I don't blame them.

Många gånger har jag svurit för att jag kan vara så jävla godtrogen och naiv, jag har funderat på att åka långt bort och aldrig återvända, låsa in mig i ett mörkt rum och räkna sekunderna eller bara gå runt likgiltig för allt och alla. Jag kan inte. Det finns stunder då jag till och med försöker. Jag kan inte.

Det kostar för mycket att ge upp en främlings leende, en klapp på axeln eller en kram när man är som mest i behov. Men det kostar mest att ge upp den villkorslösa kärleken som så många söker utan att veta att den dagen de föddes, föddes en villkorslös kärlek.

Vi betalar ett högt pris när vi väljer att bry oss, tycka om, älska. Visst gör det ont när människor av olika anledningar försvinner ur ens liv. Jag kan inte påstå att sorgen är priset man får betala för de underbara stunderna är obetalbara, men sorg och glädje går hand i hand.

Trots det så hade jag valt allt jag valt i mitt liv hittills för jag har trots allt haft underbara stunder i mitt liv, jag har ingen annan att tacka än min omgivning. Jag hade valt 5minuters glädje med er närsomhelst, även om det hade kostat mig ett liv av sorg!

Till alla er som vägrar... I don't blame you.

The secret - Law of attraction II

I mitt första inlägg om The Secret skrev jag att mitt mål var att ha en årsinkomst på 360 000 år 2010....

Jag kan nu meddela att jag år 2009 kommer ha en årsinkomst på ca 396 000....



Mål 1 -





I LOOOOOVE THE SECRET!

Keepin it positive!

That speciall thing...

.... we all got it! You, me, they.

That thing that represents you. Without it you feel lost.

For some it's material for others it's untouchable.

I can't remember what my thing is. I don't know if it's solid or not. I don't know where I lost it or when I had it. I know I have it... somewhere.

I need my thing.

Take me there, I wanna go there....

Med fötterna släpandes efter sig vandrar hon i korridorerna. Ett bristfälligt synfält lämnar inte mycket marginal, framåt ser hon inte, hon vågar inte titta bakåt. Vad är höger? Vad är vänster?

Hon bearbetar dagarna med blicken fäst i marken. Hon känner att hon går, hon känner att hon tar sig framåt, men det hon ser är bara två fötter som står och stampar.

I bakgrunden hörs ständiga brus, ibland kan hon urskilja ord som hon inte förstår. Det är inte många ord hon förstår nu för tiden. Hennes ordförråd har sinat. Hennes egna ord hittar inget fäste, hon känner, hon vet men hon kan inte sätta ord på det.

En sång har infiltrerat hennes tankegångar. Som en mantra går den på repeat;

"Take me there, I wanna go there, take me to that great place with wonders and wishes"

Swopping

På aftonbladets nätupplaga finns en artikel gällande swopping som går ut på att man byter kläder med varandra istället för att köpa nya.

Fast det var inte det intressanta med denna artikel! Det intressanta var kommentarerna;

A: det stavas "Swap", med A. Swap, swapped, swapping
B: .. fast vi har försvenskat det... så det blir "swop" ;-)
C: swapping + shopping = swopping. det har inget med försvenskning att göra.

HAHAHHA UNDERBART! Att man orkar :D

Baby Brianna

Igår påpekade jag hur viktigt det är med empati. Dock så förtjänar vissa människor verkligen inte empati.

Hade detta hänt mitt barn så hade jag inte tvekat en sekund om jag hade haft en pistol i min hand! Jag sitter hellre av ett livstidsstraff än att sådana avskum ska vandra på denna jord.

Vid sådana här fall och kallblodiga handlingar är jag absolut för dödsstraff. Det sägs att straffet ska motsvara brottet.

Empati

Vissa saker är bara inte ok! Man behandlar inte en människa hur som helst! Att fela är mänskligt visst finns det vissa fel som absolut inte går att svälja men lite empati får man faktiskt ha.

Sådant verkar vissa inte vara införstådda med. För vissa räcker det tydligen med att bli sviken för att man ska vifta med pistoler.

Var har empatin tagit vägen? Hur kan en människa vara så kall att man tar till vissa "straff" för ett "brott"? Att överdriva räcker inte som beskrivning.

Det finns människor jag verkligen inte gillar men jag dör inte av att gengälda ett hej! Det gör ingen annan i heller.

När en person sviker en annan eller bara inte förstår bättre så kan ju den som utför dessa handlingar må så bra. Man behöver inte förstå det men lite empati får man ha för vissa saker gör man bara inte mot en annan levande varelse!

He's just not that into you....

... såg jag igår. Det var väl ingen höjdare, en vanlig tjejfilm eller vad man ska kalla det. Att dömma av titeln så trodde jag faktiskt att det inte skulle vara en sån där film där allt är en dans på rosor, lite små tjafs och sen får dom varandra och lever lyckliga i alla sina dar.

Det var väl inte riktigt så men nästan.

Filmen tar dock upp det stäääändiga spelet man blir involverad i så fort man väljer att träffa någon. Gissa om jag fick ännu mer avsmak.

På sista tiden har jag absolut inte klarat av dessa filmer inte bara för att de är orealistiska men även löjliga. Kom igen, antigen så är jag extremt ovanlig eller så försöker filmindustrin ingjuta falskt hopp om en "verklighet" som inte finns på denna planet. Detta resulterar i ett beroende hos en drömmande publik och miljarder till filmindustrin.

Det enda som var vettigt med just denna filmen var, som nämnt, det ständiga spelet. Båda parter skickar ut signaler som ingen kan tyda, varpå en massa oskrivna regler och missförstånd uppstår.

Killar och tjejer tänker egentligen inte så olika, problemet är hur vi uttrycker det och hur vi inte uttrycker det. Istället för att fråga rakt ut vad personen menar så spekulerar man och försöker läsa mellan raderna, löjligt! Men gud nåde dig om du frågar rätt ut vad personen vill. Då är du framfusig och nästintill efterbliven. Lööööjligt!

Sen måste jag bara påpeka en sak som troligen är känslig för många. Men helt ärligt. En tjej som vill ha ett förhållande, hur mycket vinner hon på att direkt ge killen det nästan alla killar vill ha?
Varför klaga sen på att han inte ringer? Han har ju fått det tjejen visat att han kan få. Det är som när du ska köpa något från blocket. Man ringer och förhandlar titt som tett tills det att man får det man vill ha. Sen ringer man ju inte mer! Allt handlar faktiskt om förhandlig, det är trots allt en enda köttmarknad där ute.

Nej jag fortsätter leva mitt liv i celibat och vänta på att prinsen ska knacka på dörren det här är helt för mycket huvudbry!

Barnminnen

Ibland önskar man verkligen att man var barn igen.

Slapp alla bekymmer, slapp tänka. Jag absolut älskar barns spontanitet och ärlighet, det är verkligen sorgligt att de äldre ofta underskattar ett barns mentalitet. Där finns så otroligt mycket att hämta och lära.

Förhoppningsvis så kan kan många tänka på sin barndom och minnas den villkorslösa kärleken, de lekfulla vardagarna och bekymmerslösa nätterna. Förhoppningsvis kan många minnas värmen i en kram, att bli nerbäddad av föräldrarna och naturligtvis... dansa med pappa!

Luther Vandross fångar ett barnminne bäst i dance with my father. Lyssna och njut!

Me, Myself and I

Talkin', talkin', talkin' talk....

Malmoe city the city I love? Ain't nothin' wrong with tha city but the people sure need some help!

Jag är den jag är. Take it or leave it. Jag är barnslig, snackar för mycket, hyperaktiv och envis som en åsna. Men.... that's me!

Jag kan bli irriterad på mig själv när jag är alla nämnda saker, jag försöker tänka på det för ibland har faktiskt någon annan än jag rätt. (Ja så envis kan jag vara)

Jag försöker alltid vara positiv och jag tycker synd om allt och alla. Jag har mina negativa och hatiska perioder, det både hörs och syns. And I'm sorry. Men... that's me!

Ja det finns personer jag inte tycker så jätte mycket om, men jag försöker i alla fall pressa fram ett; hej, hur är det. Vi är trots allt alla människor ett hej betyder inte: vill du va min bästa vän eller jag älskar dig. Ja det finns personer som absolut inte förtjänar min respekt, dessa tittar jag inte ens på, like it or not.... that's me!

Jag hatar att komma försent, är alltid för tidig, vilket kan stressa min omgivning. Ber om ursäkt, men hey.... that's me!

Jag kan vara extremt ärlig och kläcka ur mig saker jag kanske inte borde sagt, särskilt inte till en främling, men, men, som sagt.... that's me!

Jag älskar min familj och mina vänner de kommer alltid prioriteras, i ALLA situationer, vare sig det passar berörda parter eller inte... sån är jag!

Så när jag har klarlagt det kan jag kort förklara varför jag skriver om hur och vad jag är när jag alltid påpekat att denna blogg inte kommer handla om mitt ointressanta liv. Detta inlägg handlar inte om mitt ointressanta liv. Detta inlägg handlar om att det inte rör mig i ryggen vad folk tycker, tänker och pratar om mig. Hade detta missnöje med min personlighet uttrykts i ansiktet på mig så hade personen i fråga fått en high five och enorm respekt. Vi går faktiskt inte ihop med alla människor och vi kan inte tycka om alla människor. Det är fakta som alla bör acceptera.

Vad en människa inte ska behöva acceptera och vad jag absolut inte accepterar är när folk snackar bakom ryggen och sen låtsas som inget. Det kan driva mig till vansinne. Varför går folk runt och spekullerar och snackar skit om varför en person sagt eller gjort en viss sak istället för att säga:

- Men vänta lite, varför sa/gjorde du så? Jag gillar inte det/tycker det var dåligt gjort osv.

Personen får en chans att förklara. antigen är det hela ett missförstånd, inte korrekt eller så visar det sig att; Nej jag klarar inte av den här människan. Då informerar man om det så slipper man gå och störa sig och personen slipper vara utsatt för dolt skitsnack!

För hur många av oss känner inte igen skitsnack? Det kanske inte alltid hörs men det syns. Jag uppmanar alla som vet till 100% att en person står och snackar skit om en själv, gå fram och fråga vad problemet är. Tro mig det är helt underbart när en uppblåst människa blir högröd i ansiktet, stammar och uttrycker: vaddå? Vad har jag sagt. UNDERBART!

Snacka vad ni vill snacka om en person när den inte är där, så länge ni kan säga det i personens sällskap också.

__________________________________________


This is me... take it or leave it!

__________________________________________

BARA FÖR GABCE!

ZBOG TEBE SVE JEDNO UMRECU!!!!

DIIIIIIISSEEEEMMMM ZA TEEEEBEEEE

Kalla mig fjortis men vad mitt hjärta behöver får hon ;)

Lärare och elever

Jag tror många av oss glömmer bort att vi går igenom livet som lärare och elever.

Vi lär oss av situationer, människor, intryck, ja i princip allt. Så pass medvetna är vi nog alla.

En sak vi dock tenderar att förtränga är att vi även går runt som lärare, vårt beteende, saker vi säger och gör, påverkar vår omgivning även om det inte är något vi går runt och tänker på.

Det finns alltid någon vi påverkar med vår personlighet, det finns alltid någon som kommer ta efter och det finns alltid någon som kommer ogilla oss. Vad folk tycker om oss är mindre viktigt, eller inte viktigt alls rättare sagt. Det viktigaste är hur vi påverkar människor.

För även om vi gillar det eller inte så har vi faktiskt ett ansvar gentemot vår omgivning. Vad vill vi att folk ska lära av oss? Hur vill vi bli ihågkomna?

Det är ingen klyscha när man säger: behandla andra som du själv vill bli behandlad. Man hade lika bra kunnat säga bete dig som du vill att andra ska bete sig.

En förälder sätter nivån för hur barnet kommer bete sig, omedvetet sätter vår omgivning nivån för vårt beteende.

Hade vi alla, lite då och då, tänkt på vad det är vi förmedlar så, kanske, hade denna stad/planet varit en trevligare plats att vistas i/på.

Tänk på den....

Bara för att....

Hur gör man?

Som ett antal vet så har jag varit extremt stressad och vilsen de sista två månaderna, ja mer än vanligt. Jag är konstant sjuk och trött. Hur mycket jag än sover och "vilar" så är jag ändå trött!
Jag kan inte gå och träna eftersom jag konstant är sjuk, går på antibiotika just nu, vilket bara förvärrar situationen. Mitt dilemma är dock inte att jag behöver vila eller att jag konstant är trött.

Mitt dilemma är; hur reparerar jag mig själv? Hur gör jag det utan att tära på mina närstående?

Jag vet att min omgivning är förstående men helt ärligt, hur många kompisar orkar med någon som ständigt säger; nej jag kan inte jag mår inte bra eller nej jag orkar inte jag är trött. Förr eller senare så kommer de känna att jag bara ringer när det passar mig, att vi bara umgås när det passar mig. Det är definitivt inte min mening. Hur gör man?? Hur fortsätter man leva sitt liv som berikas av närstående utan att såra dem när man inte ens kan ta hand om sig själv längre?

Jag har väldigt svårt för att finnas till när jag knappt vet vad jag heter. Det är hemskt och höra vad en vän pratar om men inte förstå för man är så körd i huvudet.

Jag vet att jag alltid har haft prestationsångest och höga krav på mig själv, jag vet att jag skapat stressen själv. Men vad gör man när man är van vid att vara på ett sätt och ens omgivning är van vid att man är på ett sätt?

Det sista jag vill är att uppfattas som nonchalant eller egoistisk det är det sista jag är. Hur fan gör man?!

Malmoe city

Det är verkligen sinnessjukt hur nästintill en hel generation kan förstöra en stad.

Var man än går finns dom där! Dom där högfärdiga, spydiga, irriterande människorna som tror dom är allsmäktiga.

Att man inte ens kan gå på bio i lugn och ro är inte ens lite logiskt. En kille från Göteborg frågade mig på ett ute ställe här i Malmö hur det kommer sig att alla är så fientliga. Jag hade inget svar. Även jag är fientlig. Väldigt sällan tillåter jag en främmande tilltala mig, i vanliga fall snäser jag eller ber dom fara och flyga. Tydligen är det fler som känner av spänningarna i luften som kommer från allas vilja att hävda sig.

Hade alla bara stått för deras vilja och varit ärliga mot sig själv så hade allt varit så mycket lättare än att gå runt och försöka hitta möjligheter till att ständigt hävda sig och passa in i den självskapta profilen. Det som är extremt komiskt är att alla kastar ordet respekt höger och vänster, men ingen tycks förstå innebörden. Ger man respekt, får man respekt. Rädsla är inte respekt. Hur svårt ska det vara?

Jag undrar verkligen varifrån detta fenomen kommer. Någon som vet?

Flyttat II

Och nu har jag flyttat näst intill alla inlägg dessutom....

Standing at the edge of the world

Standing at the edge of the world, trembling.

Where does it go from here?

Should I leap? Should I stay swaying, wondering?

Beneath the edge of the world a sea of life unfolds. A storm pushes the water against the cliffs, as the water hits the rocks with enormous power, I close my eyes and imagine being a fish. No matter if a storm clouds its view, it still keeps on swimming with the current as guidens. Who do I follow? Who can guide me?

Is it really me, myself and I at the edge of the world?

Clouded mind

Ibland går jag vilse bland mina tankar. (ja JAG kan gå vilse) Det är en enda dimmig röra där uppe.

Där kretsar precis allt, vaken som i dvala, full som nykter, precis vad som helst, när som helst.

Tankar som verkligen kan få mig att tappa fotfästet är; ser det verkligen ut så här? Hur fungerar det?

För att ni ska hänga med i min tankegång så gott som möjligt så måste jag först förklara att jag troligen har någon tro om att precis allt på denna jord är uppbyggt och omringat av energier. Som alla vet så kan alla energier påverkas och manipuleras. Så. När jag nu klargjort detta, någorlunda, så kan jag fortsätta med första frågan; ser det verkligen ut såhär?

En spegelbild avspeglar allt som finns framför den. Ser jag verkligen ut så som jag ser mig själv i den förmodade spegeln?
Hur ser en snöflinga ut, egentligen? Omvandlar vi de bilder vi tar in till något det egentligen inte är?
Människor kan beskriva och uppfatta precis samma former, bilder, människor på miljontals olika vis, varför? Är det vår hjärna som filtrerar och gör om till något som passar oss eller uppfattar vi olika energier olika beroende på vad vi själva är uppbyggda av? Jag kan hålla på såhär i evigheter jag kommer ändå aldrig fram till något. Förutom en rundgång som bidrar till den enorma dimman uppe i hjärnkontoret. En ännu mer frustrerande fråga är dock; hur fungerar det?

Om jag tar en bil som exempel; hur fungerar det? Nu syftar jag inte på det mekaniska eller hur en bil är sammansatt. Själva frågan syftar på tanken att en människa på låt säga 60kg kan köra en humer så snabbt som bilen tillåter med hjälp av tre pedaler (ibland två) och en ratt. Jag är medveten om fysikens lagar och en bils konstruktion men kom igen är det inte otroligt?!
All vet vi hur regn bildas och varför det regnar, men hur fungerar det?! Själva frågeställningen är inte korrekt i sig men i brist på bättre ordval så får det vara så.

Där fick ni en inblick i min röra. A clouded mind.

Earth Angel

“Earth angel
Earth angel
The one I adore
Love you forever
And ever more”

In 1989 a child was born. The sweetest most beautiful child.

With a heart of gold he would follow me around. In the morning he would stand at the edge of the stairs calling: dadooooo (sister in baby-language). I would go upstairs, pick him up and cary him downstairs. Togheter we would watch cartoons and eat breakfast.

These are my confessions: I was a crazy child, always doing things I wasn’t supposed to. Stupid as I was I used to blame it on my sweet little brother. One night as I was laying in my bed, laundry that belonged to him was on my couch, tiny little pants. I couldn’t stop crying. How could I have been so unkind to this sweet little person that followed me arround, called me dadoooo in the mornings and wore those tiny little pants? We had our fights and yes there were moments when I was mean but I always kept that feeling in mind, that feeling of guilt.

Today he is an overprotecting brother, looking macho but wouldn’t hurt a fly, intentionally!

He is my earth angel.

Kärlek

Jag har lyckats åka på ännu en förkylning efter 2 dagar som frisk… wohoo Jag som äntligen skulle träffa min babe, gå på bio & fika men neeeejjjjj

Vad händer?

Jo mitt hjärta skickar sms till mig;

“Srce* vill du hyra film å äta onyttiga saker och skratta å gråta med mig ikväll?”

HELL YEAH!

Det är kärlek!

* Srce = Hjärta

Blondinbella

Det finns en sak som jag verkligen inte kan förstå….. varför hatar folk blondinbella? Jag gillar inte hennes blogg och hade aldrig kunnat skriva på det vis hon skriver (ja jag har försökt läsa den), men let’s face it! Inte en enda jäkel som skriver blogg hade haft något i mot att tjäna de pengarna hon tjänar på sin blogg!

Visst hon kanske har, enligt mig, ointressanta inlägg men tjejen e fan smart! Hon är bara 18år gammal och redan så framgångsrik jag önskar jag hade sådan entrepenörsanda i den åldern, hey jag önskar att jag hade den nu!

Och om man nu, som jag, ogillar hennes blogg varför slösa energi på att läsa den och att hata?! Den enda logiska förklaringen är ju att man faktiskt är avundsjuk och uttrycker sin frustration över hennes framgångar via hatiska kommentarer.

Leave blondinbella alone, she’s done nothing wrong / Chris Crocker

http://blondinbella.se/ för er som vill ta en titt.

Flipp!

Jag får flipp på Sveriges okunniga, ignoranta, godtrogna, efterblivna befolkning!

Öppna ögonen & lär innan ni uttalar er! Herre min gud! Vad gör ni? Låser in er i bunkrar och skapar er en världsbild av antaganden baserade på hörsägen eller media! SKÄRPNING!

MAH!

Ingen nyhet?

Ingen kan ha missat de “stora nyheterna” om polisens beteende i Rosengård.

http://www.sydsvenskan.se/skane/article411873/Skanepolisen-hotas-av-stamning-for-hets.html

Men seriöst! Hur många är förvånade? Detta kan knappast räknas som en nyhet! Jag tror inte att det finns en enda ungdom i Malmö som inte vet hur polisen beter sig! Varför kommer det då inte upp förrän nu? Antingen så har tidningarna inget bättre att skriva om eller så har ingen vågat yttra sig tidigare!

I princip alla ungdomar i Malmö vet att polisen vill man inte ha att göra med, särskilt piketstyrkan. Det går inte att räkna hur många som fått stryk av dessa underbara män som ska upprätthålla lag och ordning.

Jag känner till ett antal fall där polisen betett sig som, rent ut sagt, svin! (inte undra på att de kallas för grisar)

Jag är uppvuxen i Fosie. När jag var 14år gammal satt vi ett antal vänner på en skolgård (det fanns inga vidare valmöjligheter). Piketstyrkan rullade in, hoppade ur bilen och radade upp oss mot väggen. Jag var vettskrämd, jag hade aldrig tidigare varit i kontakt med polisen. H, en frispråkig liten kille blev arg och ifrågasatte deras beteende. In i piketbussen blev han släpad, där fick han lägga sig ner. Över sig fick han, vad han tror var, telefonkataloger var på en polisman slog med batongen över. Varför? Telefonkatalogerna sprider ut slagen, vilket gör att det inte bildas några blåmärken. Jag kan berätta om minst 5 sådana här händelser till där händelseförloppet är snarlikt.

När min bror blev skuren i halsen satt vi och väntade på akuten, där det för övrigt var en massa poliser. Jag följde med min pappa ut för att röka. Naturligtvis så hade min pappa varit högljud och upprörd. Vid ingången, på väg in igen, stod en polisman som argt konstaterade att han inte tänkte släppa in min far för han hade uppträtt “stökigt”.

- “Jag hoppas din son ligger här en dag och du undrar huruvida han kommer överleva eller inte, då vill jag se hur sansat du kommer bete dig”

Polismannen stirrade argsint på mig “varför säger du så?”

- “Det gör ont när det berör dig personligen” svarade jag och vände med min far, fortfarande ovetandes om hur det gått med min bror.

En dag stannade jag, min bror och en väninna på bensinmacken vid vårt hem för att handla. När vi sedan skulle köra igen så stod en bil parkerad tätt bakom samt bredvid, framför stod en äldre man med sin motorcykel. Jag kunde omöjligt köra ut igen. Jag bad min bror, som är en rakad, mörk, stor 19åring, att be mannen och flytta på motorcykeln så att jag kan köra ut.

“Ursäkta vill du vara så snäll och flytta på din motorcykel så vi kan köra ut?”

“Snart” sa han och fortsatte putsa sin hjälm.

Jag påpekade att han kan väl lägga undan hjälmen och flytta motorcykeln, jag hade ingen lust och stå där hela dagen.

“Ursäkta vill du vara snäll och flytta på motorcykeln, vi har lite bråttom” frågade min bror ännu en gång.

“Ska det vara så jävla svårt att köra ut, kan hon inte köra eller?”

Det räckte för att jag skulle flyga i taket. Jag vevade ner rutan och fråga honom om det såg ut som att jag hade förmågan till att köra över alla parkerade bilar.

Han flyttade motorcykeln åt sidan, jag stannade till för att tacka, extremt trevligt bara för att irritera honom.

“Tack så jäääätttteeeeee mycket”.

“Har du verkligen körkort?”

Då åkte brorsans humör i taket: “vad är ditt problem jag frågade snällt om du kunde flytta dig lite?!”

“Kom ut så ska jag visa dig vad mitt problem är”, vips så var polisbrickan framme.

Min bror ifrågasatte vad han menade med det och vad det hade med saken att göra.

“Jag har gjort rätt så det intresserar inte mig”.

Som svar fick han en spydig kommentar: “med dig står det ju inte mycket rätt till”

Jag bokstavligen flög ut ur bilen, skällde ut honom, sa att han borde skämmas och att det inte var konstigt att folk avskydde poliser, jag bad om hans namn, vilket han motvilligt gav mig.

Väl hemma ringde jag advokaten, berättade vad som hänt, varpå han informerade mig om att visst det går att anmäla men troligen så var det helt meningslöst trots att vi hade vittnen. Denne, som jag hade namn på, var tydligen högt uppsatt.

Är det konstigt att folk inte har någon respekt för polisen, är det konstigt att ingen har yttrat sig förrän nu? De gör och säger precis vad de vill för ingen kan komma åt dem! Skulle man försöka så blir man idiot förklarad!

Skall nästa generation ha respekt för auktoritet så krävs en enorm reformation! Poliserna idag har ingen kunskap om varken de olika kulturerna, moralvärderingar eller situationer som många ungdomar befinner sig i idag. Hur många personer, som har en välfungerande familj, folk som bryr sig och ifrågasätter och känner tillit för omgivningen, hade utfört kriminella gärningar?! Inte många. Värt att ha i åtanke är att de flesta bär på aggressioner på grund av att de inte har tillgång till det de behöver för att utvecklas i rätt riktning. När en auktoritet sedan visar att dessa barn inte ens kan ha tillit för dem så är det inte så konstigt att respekt går förlorad. Som alla vet så är respekt inget man kan kräva, det är något man förtjänar oberoende av vilken ställning man har i samhället.

Jag är bokstavligen trött på alla teorier som baseras på statistik och antaganden. Jag läser som nämnt kriminologi, ofta stöter jag på fakta och uttalanden som inte har något alls med verkligheten att göra. Kommunismen ser också bra ut på “papper” men hur mycket fungerar i praktiken?

Att i tidig ålder introducera ett antal poliser som regelbundet och ofta närvar i skolorna hade inte bara stärkt banden mellan ungdomarna och poliserna, de hade även utvecklat en förståelse för varandras moraliska uppfattningar och förhoppningsvis hade de kunnat lära av varandra. Skulle dessa ungdomar sedan hamna i klammer med rättvisan så kan jag tänka mig att det är extremt pinsamt när en människa, som följt en individ från barnsben, frågar: “hur kunde du?”

Summa, summarum; Det är ingen nyhet att många poliser utnyttjar sin auktoritet, lidande blir de polismän som faktiskt tar sitt jobb som upprätthållare och väktare på fullt allvar samt vår ungdom, som Sverige, för övrigt, skickar rakt åt helvetet. Vilket jag redan nämnt i tidigare inlägg.

_____________________________________________________

Uppdatering! Jag rekommenderar STARKT Lisa Magnussons krönika! KLOCKREN! http://www.aftonbladet.se/debatt/lisamagnusson/article4373836.ab

Footprints in the sand

“Now I lay me down to sleep,
I pray the Lord my soul to keep;
When in the morning light I wake,
Teach me the path of love to take.”

She prayed and finished with a sigh.

Wondering if god ever heard.

She had wandered down the righteous path her entire life but still there was no answer from the lord up above.

Another day came to its end, again she prayed:

“Now I lay me down to sleep,
I pray the Lord my soul to keep;
If it is in my fate
May the angels bring me to his gate.”

One night a breeze woke her up.

Frightened she opened her eyes only to find herself being carried by a stunning angel.

“Where are you taking me?” She asked politely

“The heavens have heard your prayers, to the gate you will be brought.” The angel replied calmly.

At the end of the horizon she saw the light of the dawn being transformed into the brightest, clearest light she had ever seen. She was stunned and confused. If this was the almighty lord how come they hadn’t traveled up into the blue? How come she found herself being carried to her favorite place, the pond in the park?

She could tell that they were getting closer, the dawn was almost non-existing now and she could make out the outlines of a gate.

At the arrival she asked the angel “why aren’t we up above where the lord lives?”

“The lord lives in your hearts. He is everywhere. You are the ones that have placed him and all us beings in heaven, we simply adjust to your image of us for your wellbeing. You are stubborn creatures with the need of believing in something extraordinary instead of seeking the truth inside of yourselves.”

The angel left her surprised at the fictive gate. She could see how the bright light transformed into a man in his thirties.

“You called” he greeted her with the most soothing voice she had ever heard.

She felt the agony creeping inside, there he was, the lord almighty where was he when she needed him? Why hadn’t he answered her prayers?

“Where have you been? Didn’t you hear my call?”

He calmly took her hand and said “come with me child, I want to show you something”

Suddenly she found herself at the most beautiful beach she had ever seen.

God kept showing her scenes of her life. In each scene she noticed footprints in the sand. Sometimes there were two sets of footprints, other times there were only one set.

This bothered her because she noticed that during the low periods of her life, when she was suffering from anguish, sorrow or defeat, she could only see one set of footprints. Confused she asked:

“You promised me Lord,
that if I followed you, you would walk with me always. But I have noticed that during the most trying periods of my life there has only been one set of footprints in the sand. Why, when I needed you most, have you not been there for me?”

The Lord replied, “The years when you have seen only one set of footprints, my child, is when I carried you.”

Källor: “Footprints in the sand”, okänd författare, “Now I lay me down to sleep”, en bön för barn från 1700-talet

Att hitta sig själv

Jag blev medlem på www.andligasverige.se efter en injudan från underbara mioz

En sak som jag fann väldigt facinerande är att många söker sig själv eller har funnit sig själv. Kom att tänka på om jag har funnit mig själv. Jag vet vad jag vill jag vet vad jag värderar, men lyssnar jag på mig själv? Små varningar i form av känslor, tankegångar som tål att utvecklas men alltid blir undanfösta. Nej jag har inte funnit mig själv, jag förstår inte varningarna som min kropp och mitt känsloliv sänder mig, jag förstår inte när min mage säger: GÖR DET! Jag förstår inte varför jag helt plötsligt blev sjuk, fast jag äter nyttigt, fast jag tränar & klär mig varmt. Jag vet inte hur man balanserar energierna i kroppen och jag kan inte uttnytja den positiva tanken (ÄN).

Så jag bestämde mig för att helt enkelt skriva och fråga. Jag fick väldigt många givande svar som dock kan vara lättare för andra att utöva än för mig. Ett av tipsen var meditation för att lära känna sitt inre och lära sig lyssna på sin intuition.

Jag kan INTE meditera! Alla ni som känner mig vet att jag skrattar åt nästan allt, jag själv i ett rum sittandes i skräddarställning med havsljud i bakgrunden samtidigt som jag ska försöka koppla bort min tankeverksamhet som för övrigt är igång 24/7 är iiiingen lyckad övning. Det slutar alltid med att jag börjar as garva efter max 1 min.

Sen fick jag ett tips om att använda mig afirmationer. Dessa funger på följande vis:

- skriv något positivt om dig själv på en lapp, på badrumsspegeln, I PANNAN ja överallt. Läs det högt för dig själv varje dag så många gånger du kan. Inte nog med att man i slutändan kan det utantill, man känner sig därefter oxå.

Jag har en vän som provat detta och det ska fungera. Min första tanke var dock: men det är ju pinsamt. DET ÄR SÅ TYPISKT MIG! Ingen ser mig, ingen hör mig, va fan är det som är pinsamt?!

Att lära känna sig själv är inte lätt, det kanske är lika bra det: desto svårare hinder desto högre skattat mål.

Så mina nya ordning ser ut på följande vis: lära känna mig själv SEN använda mig av The Secret (känns lättare då :D)

Bara jag skrev: lära känna mig själv så kände jag hur magen knöt sig, FY FAN VAD DET KÄNNS JOBBIGT! Jag vet inte hur, var, när jag ska börja. Hur mycket vill man veta egentligen? Tänk så blir jag en såndär nojig tant som inte vågar gå utanför dörren för: njaaa det känns i armen att något kommer hända… blääää hahah positivt tänkande var det, ja visst ja!

Nej nu ska jag försöka komma på ett bra sätt!

Ta hand om er!

PS! Hittade en jätte bra sida på nätet, det måste vara den enklaste beskrivningen jag någonsin läst!

http://hem.passagen.se/chim/beskrivning.htm

I LOVE THE WORLD WIDE WEB! MWAH!

Uppskatta de små tingen i livet

På lunchen mötte jag upp älskade gabce flabce. Under tiden vi satt och åt/prata kom jag att tänka på hur underbart det är!

Jag uppskattar verkligen det mesta i mitt liv från personer till händelser.

Det är helt fantastiskt att jag faktiskt har den friheten att kunna sätta mig på lunchen och prata med “lilla” gabce (som, för er info, är dubbelt så lång som mig). För vissa kanske detta låter obegripligt men jag har faktiskt inte alltid haft den friheten. Det finns även människor idag som inte har den friheten att kunna gå precis var de vill eller kunna säga precis vad som helst. När man har befunnit sig i en sits där vissa restriktioner förekommit så har man därefter väldigt svårt att förstå att man i ett land som Sverige faktiskt är fri som en fågel. Jag, du, ni kan i princip göra precis vad vi vill! (Förutom bryta mot lagen & några moralnormer… u get the picture)

Det gör verkligen ont att se att vissa inte inser sina egna möjligheter, varför ska man begränsa sig? En dröm är en dröm hur stor den än må vara, lika så viljan. Inte nog med att man låter ens egna möjligheter pasera man tar inte vara på omgivningingens möjligheter i heller.

Sverige är ett fritt land där de flesta, tyvärr, lever efter rutin;

- Jobb/skola

- Hem

- Hushållssysslor/Läxor

- Sovdags

Så ser de flesta invånarnas vardag ut. Någon gång lyckas man kanske klämma in en snabbfika eller snabb-shopping. Helgerna däremot brukar vara mer eller mindre livade (vilket det mesta egentligen är i jämförelse med vardagarna).

Om man tänker efter: fy vad hemskt!! Vi har tusentals möjligheter, tusentals andra saker vi kan sysselsättas oss med, varför gör vi inte det då? Varför tar vi inte vara på de små tingen i livet? Små saker som en promenad kan berika vårt liv, eller varför inte hälsa på folk man inte känner. Fast då hade väl de flesta trott att man var dum i huvudet, varpå två vårdare med tvångströja hade gjort ett kort besök.

Jag tycker att alla bör börja med att sätta sig ner och göra en lista på alla de små sakerna i livet som man glömmer bort att uppskatta eller utföra och därefter försöka vara mer medveten om situationer som bringar en större glädje och nöje än vad man har tid att tänka på! Små steg leder till stabila mål.

Fast innan det så tycker jag egentligen att Sveriges befolkning, eller åtminstone Malmös, bör gå en charmkurs. Men det är ett annat inlägg!

Remember: appreciation is the key

_______________________________________________________

I’ve been travelin’ on this road too long

Just trying to find my way back home

The old me’s dead and gone.

Why do bad things happen to good people?

Jag tror inte att det finns en enda empatisk människa på jorden som inte ställt sig frågan.

Jag avskyr känslan av maktlöshet. Känslan av att inte kunna göra något förutom att beskåda får mig nästan att tappa fattningen. Jag kan gråta av en tidningsartikel, jag kan bli arg av hur någon tilltalar en annan människa trots att människan i fråga inte är en bekant. MEN det värsta är att jag inte kan göra något! Jag är fullt medveten om att jag inte kan rädda världen eller önska mig fred och *puff* vakna upp i utopia. Just detta faktum gör att jag kan känna mig så fruktansvärt maktlös. Trots att jag är medveten om att det varken är nyttigt eller friskt så kan jag inte bara tränga bort det eller tänka positivt när jag ser goda människor råka ut för något ont.

Jag har hört allt möjligt: naturens gång, helgon fick stå ut med en massa elakheter innan de blev helgon, det man inte dör av blir man starkare av. Just den sista så kallade förklaringen vet jag, av egen erfarenhet, är korrekt. Jag har däremot alltid varit lyckligt lottad och haft möjlighet till att trilla ner och ta mig upp igen. Men tänk om man inte har den möjligheten? Tänk om man ständigt råkar ut för hemskheter och det aldrig blir bättre? Vad gör man då? Eller är man så van vid detta mönster att man inte ens inser hur illa ställt man har det? Är det vi åskådare som mår sämre än de som finner sig i dessa situationer? Jag hoppas det i alla fall.

Jag önskar verkligen att bara bra saker hände bra människor, och tvärt om.

“Cause I didn’t know you
Cause I didn’t know me
But I thought I knew everything”

Sociala nätverk

Ett fenomen som ofta diskuteras är sociala nätverk så som facebook och bloggar. Trots att merparten av befolkningen antingen är delaktiga i ett socialt nätverk eller smyg läser bloggar så stöter man ofta på negativa frågor så som; hur kan man ha en blogg? Hur kan man anse att dessa nätverk är sociala trots att de är virtuella?

Vad jag anser om bloggar kan ni läsa i tidigare inlägg “att blogga”

Människan har ett behov som driver oss till att uttrycka oss på alla möjliga sätt och vis. Vad är det för mening med att ha möjligheten till att uttrycka sig men inte uttnytja den? Alla vill vi ha någon form av uppmärksamhet vare sig vi i slutändan klassar den som relevant eller inte. Vi är även drivna av vår nyfikenhet, vilket antagligen är anledningen till att många läser bloggar (även om de sällan vill stå för det). Jag tycker det är underbart att få läsa om någon annans vardag. Det ger en distans till den egna, stressfyllda vardagen. Samtidigt som det kan ge ett annat perspektiv på saker och ting, olika infallsvinklar är alltid nyttiga att ta del av.

För mig är innebörden av social lika med alla form av kontakt med människor vare sig det sker verbalt eller i skrift. Jag tror inte att många har insett fördelarna med att ha ett stort socialt nätverk, personen du blivit kompis med på facebook kanske har kompetensen att hjälpa just dig med just något specifikt som ingen annan hade kunnat hjälpa dig med!

Människor som i vanliga fall har svårt att tala “öga mot öga” kan ta chansen och vara social på ett virtuellt sätt istället.

Naturligtvis så är inte sociala nätverk för alla men det är klart värt att ge det en chans. Vem vet man kanske hittar en vän för livet?

Men klanka inte ner på människor som finner tillfredställelse i dessa nätverk, varken den som klankar ner eller den som får ta mot kritiken mår bättre utav det. Dvs ifrågasätt inte hur en människa kan ha en blogg eller hur en människa kan anse att dessa nätverk är sociala. Ha åsikter och uttryck dom men ifrågasätt aldrig personen.

5minuter

Det finns en person som jag velat säga extremt mycket till väääääldigt länge. För en gång skull valde jag dock att följa mammas råd: “oroa inte dig man får alltid sina 5 minuter”. Trots att jag ofta tvivlar på mycket så har jag stark tro på att allt som sker har en mening.

Jag kan säga att det var verkligen värt att vänta all den tid på mina 5 minuter (som dock blev liiiiite längre än så)

Inte nog med att jag känner mig lätt som en fjäder jag är mäkta stolt dessutom!

Jag vet att jag alltid har tyckt att man alltid ska tala om va man tycker, tänker & känner. Ibland är det dock meningslöst. Därför är det i vissa fall bättre att vänta in de där 5 minuterna. För det finns verkligen rättvisa, förr eller senare så kommer allt det man vill. bli rättfärdigat. Dessutsom så kan jag tänka mig att känslan av frihet blir så mycket större då man haft tid till att fundera ut precis vad man vill ha sagt. Risken att glömma något är ganska så minimal kan jag informera om!

Ha tålamod och oroa inte er, alla får sina 5 minuter

GLAD

Jag har faktiskt ingen ork till att skriva något så kallat djupt idag. Tankeverkstaden har stängt för dagen eller på obegränsad tid rättare sagt.

Det enda jag kan bidra med är glädje, för det är just så jag känner mig idag! Glad. Trots att jag är seg, har träningsvärk och vet knappt vad 1+1 blir så är jag faktiskt glad. Då bådar det gott va? Jag älskar den här obefogade glädjen som bara finns där utan någon större anledning. En såndär omedveten glädje. Jag och Marci pratade om det här med att folk som inte är medvetna om sin omgivning eller sig själv eller vad som helst som kan påverka en människa emotionellt troligen är lyckligare. Det måste vara otroligt skönt och slippa all tankeverksamhet som vissa situationer kräver (eller då alla situationer för min egen del). Men idag är jag så omedvetet glad, fy fan vad det är skönt!

Ibland undrar jag faktiskt om man inte hade mått bättre om man bara var korkad, rätt och slätt korkad bara. På ett sådant vis då man inte hade förstått om någon är elak eller om något har gått totalt snett. Det måste väl vara skönt lite då och då?

Idag ska jag bara gå runt och vara korkad och allmänt hög på livet!

“Zip-a-dee-doo-dah, zip-a-dee-ay,
My, oh, my, what a wonderful day.
Plenty of sunshine headin’ my way,
Zip-a-dee-doo-dah, zip-a-dee-ay!”

Ne orkam! (uttalas N-E Å-R-K-A-M)

Nej jag orkar verkligen inte. Vad är det jag inte orkar… jo jag ska strax förklara men först lite bakgrund så ni hänger med.

Jag har, som de flesta som läser mina “små” inlägg vet, varit singel i ca 1 och ½ år. Efter ett 7 och ½ års långt förhållande.

Sådär ja.

Nu är det så att jag verkligen inte orkar träffa någon ny! Det jag inte orkar med är hela proceduren! Det värsta är att desto längre jag är ensam desto mindre orkar jag!

Jag orkar verkligen inte med lekarna som följer med i paketet, jag vill inte ha nån “all inclusive”.

“Njaä men jag kanske inte kan smsa det för då kanske han/hon tar det så fast jag menar såhär”

“Hmmm menar han/hon det eller menar han/hon något annat”

“Nej jag tänker inte fråga om vi ska träffas”

“Jag kanske inte borda säga så, det låter nog bättre såhär”

ORKAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

Kan inte bara mr. right knacka på dörren; hej ska vi gifta oss?

JAAA!!! Adjö alla lekar, adjö all tvivel… tjeeeena mr. right!

Varför kan det inte bara vara enkelt? (svara inte mig jag veeeet)

NE ORKAM!

Have you evere heard about the rose that grew from a crack inte the concrete?

Did you hear about the rose that grew
from a crack in the concrete?
Proving natures law was wrong it
learned to walk without having feet.
Funny it seems, but by keeping its dreams,
it learned to breathe fresh air.
Long live the rose that grew from concrete
when no one else ever cared.

Denna dikt är skriven av legenden själv, 2pac.

Jag absolut älskar den, det är helt otroligt hur 4 meningar kan säga så sjukt mycket!

Med stark vilja och hopp så är inget omöjligt.

Keep ya head up!

I drömmarnas land

Gick och småpratade om drömmar igår. (På gymmet då, ja jag var tvungen att nämna det, stolt :D)

Detta med drömmar är verkligen helt fantastiskt. Jag har alltid haft väldigt tydliga drömmar som jag ofta kommit ihåg nästan i detalj lååångt efter att jag drömt. En dröm som verkligen påverkade mig något ofantligt var en dröm jag hade i somras när jag var i Makedonien.

Jag drömde att jag var i USA för att plugga. Där hade jag gift mig och var gravid. Min man var världens underbaraste likaså hans syster. Jag skulle till läkaren för kontroll av fostret. När vi kom till mottagningen så var det ett väntrum med apotek. Framför mig i väntrummet satt en litten blond, kortklippt flicka med glasögon. Jätte söt, såg lite blyg och sjuk ut. Under tiden vi satt och väntade så hördes en ringsignal med Alpha Blondy’s låt “Jerusalem”. Jag påpekade till min man att jag tycker väldigt mycket om den låten. Helt plötsligt så började den lilla flickan sjunga inledningen till denna låt;

barouh atat adonai
barouh aba yeroushalaim

Vilket på ett ungefär betyder; välsignad är du gud, välsignad är den som kommer till Jerusalem. Detta hade egentligen ingen större betydelse men rösten som kom ur munnen på den lilla, blyga, sjuka flicka var helt otrolig. Alla stannade upp och lyssnade, jag fick tårar, likaså fick en stor, väl bygd man som stod i kassan lite längre fram. Inte för att vi var ledsna, för att flickan sjöng så otroligt vackert.

Naturligtvis så blev jag ju väckt av min käre bror. Själva drömmen i sig kanske inte var något vidare speciell men känslan jag hade efter och som jag känner än idag när jag tänker på den var och är fullkomlig lycka, jag minns denna känsla så tydligt att jag hade svårt och få grepp om verkligheten långt efter att jag hade stigit upp. Allt var så otroligt tydligt, jag minns namn på min “man” och hans syster, deras utseende, många andras utseende, mottagningen, mig själv med magen i vädret, ja allt!

Hur är då detta möjligt? Hur kan man drömma om platser man aldrig besökt, människor man aldrig sett och upplevelser man aldrig upplevt?

Jag är otroligt fascinerad av det mänskliga psyket och har läst väldigt mycket som är relaterat till just det. Bland annat så har jag läst; “Din drömguide” skriven av Sylvia Browne där hon talar om 5 olika sorters drömmar:

- Astral resor: märkliga resor i drömmarnas land.

- Profetiska drömmar: att drömma något som sedan sker.

- Frigörelsedrömmar: drömmar som oftast brukar frigöra våra rädslor som t.ex. bli jagad, dö, sen en närstående dö m.m. detta skall vara till för att frigöra den rädsla som kan finnas i vårt undermedvetna och visa att “så farligt är det inte”.

- Önskedrömmar: Ungefär som frigörelse drömmar men utspelar det vi önskar, både medvetet och undermedvetet.

- Minns inte namnet på den 5 typen av drömmar den beskriver dock hur man kan somna med känslan av att inte kunna lösa ett problem men att sedan kunna vakna och ha den absoluta lösningen.

Dessutom så skriver hon om förmågan att kunna styra sina egna drömmar. Hur många har någon gång drömt och samtidigt tänkt tanken “det här är en dröm”. Genom att försöka styra drömmen när man uppmärksammar att man befinner sig i ett sådant medvetande tillstånd kan man bl.a. motverka sina rädslor. Låt säga att man blir jagad i drömmen där man faktiskt kan göra precis allt, stanna upp, vänd dig om och bekämpa din rädsla.

Det kanske inte låter så vettigt men jag rekommenderar verkligen alla att läsa den om inget annat så för nöjesskull.

Att kunna kategorisera drömmarna är extremt svårt, det jag upptäckt de gånger jag provat är att man måste vara väldigt medveten om sig själv, sina tankar, rädslor, önskningar, i princip allt som försegår i psyket. Vilket inte är världens lättaste, inte ens i närheten.

Även om man tror eller inte tror på dessa teorier så är det extremt nyttigt att vara medveten om sig själv och psyket som styr oss. Inte bara för ens egen skull men även för omgivningen, om vi är klara med vad vi vill, tycker och tänker så är det lättare att välja sällskap därefter och bli behandlad på de vis man vill bli behandlad.

Vi kommer troligen aldrig riktigt få veta hur det går till i drömmarnas land. Men alla Freudianska teorier kan vi förkasta, då snubben troligen var nymfoman.

Så ta hjälp av drömmarnas land och bli medveten om dig själv!

“From now on I’m gonna be my own best friend”

Me, myself and I