Jag tror inte att det finns en enda empatisk människa på jorden som inte ställt sig frågan.
Jag avskyr känslan av maktlöshet. Känslan av att inte kunna göra något förutom att beskåda får mig nästan att tappa fattningen. Jag kan gråta av en tidningsartikel, jag kan bli arg av hur någon tilltalar en annan människa trots att människan i fråga inte är en bekant. MEN det värsta är att jag inte kan göra något! Jag är fullt medveten om att jag inte kan rädda världen eller önska mig fred och *puff* vakna upp i utopia. Just detta faktum gör att jag kan känna mig så fruktansvärt maktlös. Trots att jag är medveten om att det varken är nyttigt eller friskt så kan jag inte bara tränga bort det eller tänka positivt när jag ser goda människor råka ut för något ont.
Jag har hört allt möjligt: naturens gång, helgon fick stå ut med en massa elakheter innan de blev helgon, det man inte dör av blir man starkare av. Just den sista så kallade förklaringen vet jag, av egen erfarenhet, är korrekt. Jag har däremot alltid varit lyckligt lottad och haft möjlighet till att trilla ner och ta mig upp igen. Men tänk om man inte har den möjligheten? Tänk om man ständigt råkar ut för hemskheter och det aldrig blir bättre? Vad gör man då? Eller är man så van vid detta mönster att man inte ens inser hur illa ställt man har det? Är det vi åskådare som mår sämre än de som finner sig i dessa situationer? Jag hoppas det i alla fall.
Jag önskar verkligen att bara bra saker hände bra människor, och tvärt om.
“Cause I didn’t know you
Cause I didn’t know me
But I thought I knew everything”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar